Göteborgsposten – 30 mars 1869, sida 1

— Jag tror att det vore vil djertt. Men i hvad ändamäl skulle han spela denna komedi? Den gamle mannen höjde sina armar mot himlen, liksom för att anropa denna om sörlutelse för den unge polisagentens dumhet. — Huru, det är du!... utbrast han, du, i hvilken jog såg en efterträdare, en efterföljare al mitt system; huru, det är du som ställer denna fråga -till mig!... Tänk då i himlens namn efter en smula! Behöfves det ett exempel for att hjelpa ditt förstånd? Nå, må göra. Antag för ett ögonblick att du är domare. Ett brott har blifvit begånget; man ger dig i uppdrag att utföra ransakningen och du begifver dig till den anklagade för att förhöra honom ... Godt. Denne anklagade hade ända hittills lyckats dölja hvem han i verkligheten var... det är ju just hvad som är förhållandet i detta fall, inte sannt? Nårål! ... Hvad skulle du göra om du vid första ögonkastet under en förklädnad igenkände din bäste vän eller din bittraste fiende? ... Hvad skulle du göra? ... — Jag skulle säga för mig sjelf, att den domare, som utsätter sig för ett fall der han nödgas tveka mellan sin pligt och sin passion, begår en brottslig oförsigtighet, och jag skulle jäfva mig. — Jag förstår ... Men skulle du afslöja den anklagade, vare sig han vore din vän eller din fiende, då du ensam kände hvem han vore? ... Frågan var kinkig, Lecoq dröjde med svaret och tänkte efter.