Göteborgsposten – 30 mars 1869, sida 1

— Sålunda, herr Tabaret, utbrast hav, är er åsigt att herr dEscorval vet hvem Mai är? Tirauclair satte sig up i sin bädd så häftigt att gikten, som han glömde, frampressade ett qvidande af smärta. — Triflar du ännu derpå? utropade han. Kan du verkligen tvitla derpå? Hvilka bevis fordrar du då? FinDer du helt naturligt detta sammanträffande af domarens fall och den anklagades sjelfmordsförsök? Ditt skarnsinne till heder trodde jag det ej. Jag var ej med som du, jag har ej kunnat döma med mina egna ögon; men hvad du berättat mig är nog för att jag skall kunna bilda mig en föreställning om hvad som passerat. Jag tycker mig sjelf kunna se det... hör på: Herr dEscorval anländer efter slutad undersökning hos enkan Chupin till fängelset och låter öppna dörren till Mais cell... Dessa båda män känna igen hvarandra. Om de varit ensamma skulle de förklarat sig och sakerna skulle tagit en annan vänning ... allt skulle kanhända ha blifvit arrangeradt. Men de voro ej ensamma; det fanns en tredje person närvarande: sekreteraren. De gjorde derföre inga förklaringar. Domaren framställde i upprörd ton några vanliga frågor, som den anklagade förvirradt och illa besvarade. Sedan han lemnat cellen, yttrade sannolikt herr dEScorval för sig sjelf: Nej, jag kan ej bli domare öfver denne man som jag hatar! Hans bryderi var ofantligt. Då du ville tala med honom då han begaf sig ur fängelset, bad han dig snäsigt återkomma följande morgon, och en fjerdedels timma senare låtsade han ett fall. (Forts.