Göteborgsposten – 27 mars 1869, sida 2

2 EO VARMUL HKHRal 1014a1lIud0 lagförslaget om uiskrifning af 100,000 man. Debatten öppnades at den bekante oppositionsmedlemmen Picard, som isynnerhöt häftigt angrep mobilgardets institution, hvilken enl. hans förmenande blott fanns till på papperet. Han sade i öfrigt : Jag skulle utan tvifvel bringa regeringen i förlägenhet, ifall jag begärde upplysning om, hvilken polivik hon egentligen följer. Jag vill ej vara så grym; jag vill icke ånyo päminna om de uppmuntranden, vi sjelfva gifvit Preussen, och ej heller om teorien ang. Tysklands sörmenia splittring i tie delar; händelserna ha sjellva gifvit regeringen den grymmaste dementi. Men jag vill spörja regeringen, i hvilken riktning den går. Är bon en vän af freden? Förklarar hon till deras belåtenhet, som önska civilisationens framåtskridande utan krig, att hon för framtiden afstår ifrån att, jag vill ej tåäga fordra aktning för Frankrikes fana och vilja, utan från att följa en politik, som hvarken är krigisk eller fredbg och hvilken kvarje böst bringar oss till att säga: ÅTul våren få si krig! och hvarje vår: Till bösten få vi krig !4 Man kan förstå, a:t Preussen följer en sålan politik, alldenstund den kostar denna stat mindre: men oss ger den endust alliansernas frihet utan allierade, för oss verkar den blott, att våra underhandlare äro utan makt, att våra intressen olverallt störa mot hinder och att vi med våra 1,200,000 man icke äro föremål för verldens fruktan, utan dr dess förvåning ... Det, som gör nationerna öfverlägsna, är bildniaeg och fribet, och icke armäl:gar, hvilka kräfva stora utskrifniogar, men hvarken krig eller fred. Jag spörjer ännu en gång: Hvad vill regeringen göra med dessa 100.000 man? Rufvar hon öfver ett eller annat stort företag, som erfordrar en sammandragning af alla vära militära krafter och pekuniera bjelpmedel? Hacetjens: Jag är af samma meniuk som Picard, för så vidt han kullar den situation högst olycklig, som tynger på Frankrike och hela Europa, men jag delar åj hans åsigt om ansvaret derför. Jag undrar tvärtom öfver att Picard vältar ansvaret öfver på den kejserliga regeringen och tiger, då han uppmanas att uttala sig om Preussens politik. Jag för min del förklarar att grefve Bismarcks poli:ik är ett gissel, ej blott för Europa. utan äfven för sjelfva Treusren. Då preussiske ministern år 1866 inledde denna politik, var Frankrike just i fård med att afväpna och att bringa sin armestyrka i öfverensetämmelse med landets finansjela medel. Men några manader derefter ålade den prenssiska politiken oss nya uppoffringar. Det är således denna politik, vi böra beklaga; det är den, som bär ansvaret för det förde: fliga och olyckliga tillstånd, som råder öfvelallt (sensation). Efter det Hactjens tillagt ännu några anmärkningar om det Önskliga i att låta ett milissystem träda i stället för de stående härarne och till slut upprepat, att han protesterade mot de europeiska regeringarnes politik, hvilka pålade nationerna så oerhörda uppoffringar, reste sig krigsministern, marskalk Niel Den första delen af hans tal gick ut på att gendrifva Picards angrepp mot mobilgardets institution och Hactjene förslag om att låta en miliaf ungefär samma slag som den engelska träda i st. s. den närvarande militära organisationen. I motsatg till Picards påstående om, utt mobilgardet endast fanns till på papperet, upplyste krigsministern, att utskrifningen och rovisionen af mobilgardets soldater voro lullbordade, vidare att de voro indelade i bataljouer och kompanier och att regeringen nu var i fard med att organisera officerskårer. Med en sådan iastitutioa som den, hvilken var beräknad på lång varaktighet, borde man icke sörhasta sig. -For öfrigt — tillade han — är organigationen nu så långt framskriden, att vi, ifall omständigheterna så skulle fordra, kunna mycket snart bli färdiga. Att vi ge oss god tid, kommer sig deraf, att ingen tänker på, att en sadan brådska är nödvändig... Under en sådan ställning i Europa som den närvarande är det beklagligt at se principen i våra militära inrättningar angripen. Jag kan förstä. att man efter en långvarig fred diskuterar frågan om stående armer och att man påstår, det framåtskridande i moraliskt hänseende samt en närmare förbindelse i bandel och industri låtor oss gå en fredsperiod till mötes — men så långt ba vi ännu icke komm t. Vi se i våra dagar besegrade makter och annexerade besolkningar, hvilka hotas med förlusten af gin sjelsständighet, och det är ett sådant ögonblick man väljer till att assk ska de s:äande bårarne. Jag för min del drager ej i betänkande att förklara, att de stående härarre äro det bästa medlet mot ösvermaktens missbruk. Hr Picard beklagar sig öfver kostnaderna för desamu.. Österriko bade en fruktansvärd Aarmö. Den har mätt sig med Preussen. Den har blifvit besegrad. Hvad gör nu Osterrike? Uppger det att hålla stående härar? Nej, det ans-ränger sig al yttersta förmåga att årervinva sina krafter, och om man från de osterrikiska kamrarnes talarestol ville bestrida do stående hä:arnas nytta, skulle man belt såkert icke öfvertyga någon. Af vårt lands alla institutioner är militä-institutionen den mest demokratiska, den fastaat grundado (sanot! bral). Om j viljen uti den söka spåren af den aristokrati, som länge berrskat och lygt här i landet, skullen j isynnerhet finna dem bland de subglterna osfice arne. På befordringslistorna figurerar den unge aristokraten vid sdan af bondsonen Här kommer turen till alla. Vi ha sålunda kommit i berittning af en i allt väsentligt lydig, tjenstifrig och national arme. Den lär nu mera än någonsin förr, och tillståndet i Europa gör detta till en pligt för densamma. Och i ett sådant ögonblick föreslår man våra militärinstitutioners undergräfvande? (bra! bra!) Jag vill säga den ärade hr Picard, att man lika litet bör smickra nationen som fursten, I st. s. att skildra den börda, folket bär, såsom störie än den är, är det bättre att tala till detsamma om dess skyldighe:er och pligter. En främmande skribent har sagt oss, att vi äro så lättsinniga, att vi icke ens känna hat. Detta är sannt, mea vårt folk kan ej tåla en fornarmelse, och det skulle i Frankrikes ögon vara den största olycka att nödgas tala en förnärmelse, scdan det afväpnats. Folket skulle då kullkasta allt omkring sig; det skulle stäl:a regeringen till ausvar och det skulle deri göra rätt. Naval! något sådant skal: ej ske. Vi ha en arme, som skall skaffa laga ne aktuing inåt, om det skulle vara nödigt, och är tillräcklig för att värna om landete trygghet uråt. Jag åser derför med filosofiskt lugn, au man diskute.ar frågan om krig eller fied, eftersom vi äro fullt beredda på att uistå ett krig, om det är nödvändigt. Men jag är äfvenledes öfvertygad om, att man i Frankrike kan bättre än på något annut ställe öfverlemna sig åt jordbruk och handel, derför att vi ba en väl organiserad och val rustad arm. Om det icke så 10 höll sig. skulle ställmngen vara en helt annan; vi skulle då befinna oss mellan tvenne alternativer, hvilka skulle Jåta landet lida i dess intressen eller stolthet. Jag tror derför, att vi, hvad våra milltära inrättningar angår, kommit till den punkt, man förnuftigtvis kunde vänta sig under en politisk period, hvilken är med hänsyn till mörka moln. Låtom oss hålla på, hvad vi ha, tills man finner cn annan utväg att göra oss försäkrade om vår trygghet. (bral bra!) Då befolkningen före; I . I le utländska lörhållandena omgifven af Cad 1 RA —C— — FA