någon slägting i det herrliga Australien. Nindre Teatern. Min hustru vill ha roliyt! Komedi i 3 akter al Johan Jolin. Jolin är svag i karaktersteckningen, men stark i dialogen— detta summariska omdöme om Jolins dramatiska skrittställeri i allmänhet kan med allt skäl tillämpas på den myn komedi, at hvilken vår teaterbesökande publik nu några altnar njutit på Mindre Teatern. Äfven här framträda fi zurerna mera som omböljen för vissa principer, hvilka skola framhållas, än såsom sjellständiga menskliga koraklerer, at hvilkas utveckling komediens konflikter utgöras och ur hvilken sjelfva dess moral utgår. Genom denna iörfattarens metod i behandlingen af sina sceniska gestalter bli hans pjeser nästan alltid mer eller mindre teudentiösa, hvilken skefhet skarpast framträder i hans seriösa skådespel, såsom Barnhusbarnen, Mäster Smitt m. fl., der tendensen för moralens skull dritves hän till ytterlighet och författarens skönhetssinne lider skeppsbrott på det piusammas skär i trots af alla de försök som göras att med den bländande dialogens och fyrverkerireplikernas tillhjelp göra det ilott. I -Min hustru vill ha roligt framträda dock, desto bättre, dessa ytterligheter i karaktersteckningen mindre bjerta. Förf. har genom en rikedom af lyckhgt gjorda grepp ur verkligheten och genom ilera fint utkastade drag, at hvilka en god skådespelerska eller skådespelare kan göra tillräckligt mycket, för att få genom dess försorg en dramatisk karakter fram, i denna komedi öfvervunvit svårigheter, som annars resa sig I styc ken af denna art. Så t. ex. är hufvudrollen, den unga hustrun, dritven väl långt at författaren, så alt den i mindre goda händer blir ett dunkelt mellanting mellan skuggbild och verklighet, under det att i den dock på samma gång framträda många gripande och fina momonter, isynnerhet i styckets sörsta akter, hvilka den skådespelerska (m: Il Åberg), som här utfört densamma, vetat begagna så vill, att älven den noggrannaste å-kådares estetiska samvete bragts till slummer. Första akten är i detta afscende särdeles tacksam genom de inströdda drag aut koketteri, bort shämdhet, behagsjuka, tåfänga, älsklighet, naivotet m. m., ät hvilka hvardera mill Åberg ger ett stämningen fängslande uttryck. Andra akten är redan något mattare, kanske derför att åskådaren känner med sig, att de handlande figurerna här röra sig på det otroligas mark. Det är ett vädligt experiment, hvilket mer än en gång hotar att bli pinsamt och endast bevaras derifrån genom de nämnda små inströdda dragen och genom den originelle brukspatronens (hr fohkde) glada lifsåskådning; tills slutligen handlingen kulminerar i splittringen mellan de unga makarne, der åter ett ur verkligheten gripande drag i den unga fruns sätt att taga underrättelsen om mannens mindre goda ställning räddar den ytterlighet, hvartill törs. för öfrigt här gör sig skyldig. Tredje akten är den svaga sto säväl till teknik som annat; men med sin vanliga fyndighet räddar förf. den från att sjunka i en pjunkig seutimentalitet eller docerande katederstil genom att inkasta några pikanta, några verkligt roliga minnen från o studentlilvet. Näst den unga frun är hennes man styckets hufvudperson. Det är temligen visst, att Axels karakter i ÅDe Nygifua af Björnson löresväfvat förf. vid teckningen af denna karakter. Det är gola anlopp till framställandet al en kraftig manlig sådan; mon förf. har synbarligen börjat med törkärlek sysselsätta sig med hastruns karakter, så alt mannens ej ernadlit tilräckligt element af dramatisk forveckling alt bryta sig emot, för att derur framträda som en verklig hjolte vid komediens forsonande upplösning. lan skall slitas emellar sin kärlek till makan och sin pligtkänsl:; den förra tänkt såsom svag eftergifvenhet för hennes Öaskningar och nycker. Men denna silmwing är cj tillräckligt utarbetad af författaran och har för öfrigt i hr Strindin icke erhallit en representant, som vetat att genom spelets värme gitva dramatisk tärg åt äden i —..— lW— E ;. ———— då man uppmärksamt betraktade ho: J sliter ut frapperal al hans likhet med jagtpolisen, p