Göteborgsposten – 24 mars 1869, sida 2

Det är sannt att då man uppmärksamt betraktade honom, borde man bli frapperad af hans likhet med jagthunden, hvars böjelser och instinkter han hade. han var ute på gatorna brukade gatpojkurne vända sig om och ropa: — ILi, Castor! Han skrattade åt denna förolämpning, den illparige gubben, och fann tillochmed ett nöje i utt öfverdrifva sitt utseende af dumhet, hylavde den åsigten, att den icke ir verkligt slug som synes vara det. Vid åsynen af de båda polisagenterna, som han väl kände, glänste Tabarets ögon. — Goddag, Lecoq, min gos sade han, goddag min gamle hederlige Absinth. Man tänker sålunda ännu på den gamle Tirauclair derborta, eftersom ni äro hos mig? — Vi behöfva era råd, herr Tabaret. — Aha!... — Vi ha låtit narra oss som ett par pojkar af en anklagad. — Ni måtta då haft att göra med en slug skälm?... Lecoq drog en djup suck. — Så slug, svarade han, att om jag vore vidskeplig, skulle jag säga att det vore f-n sjelf i cgen person. Tabarets ansigte antog ett uttryck af komisk afund. — Huru! ... ni ha att göra med en slug skiälm och ni beklaga er deröfver! Det är tur, påstår jag. Se ni, mina barn, allt försämras i vår tid. De stora brottslingarne fiunas ej längre, oss återstår endast en hop småtjufvar och vanliga skälmar, som ej äro värda de stöflor man