Göteborgsposten – 24 mars 1869, sida 2

könets räkning. Hans portrakt var narrad, liksom hans vä grannar. Man sqrallrade om hans föregifna utsväfningar, man skrattade åt att han till ragte så mänga nätter utomhus, man kallade honom Don Juan, en gammal flickjisare ... Men aldrig kom man på den tanken att Tirauclair och Tabaret voro en och samme person, Lecoq tänkte på hela denna historia om den exentriske mannen, då flickan återkom och förkunnado utt läkaren aflägsnat sig. Hon öppnade samtidigt en dörr och yttrade: — se här är herrns rum, behaga herrarne stiga in? På en stor med sparlakan försedd säng låg oraklet med de två ansigtena, Tirauclair på rue de Jerusalem, Tabaret på rue Saint-Lazare. Man kunde då man såg honom begri a huru det kom sig att aldrig hans närmaste grannar fatt reda på hans polisverksamhet. Det var omöjligt icke blott uptäcka ett öfverlägset skarpsinne utan ens en medelmåttig intelligens i detta ansigte, hvari dumhet tycktes vara blandad med en ständig förvåning. Med sin bakåtlutande panna, sina ofantliga öron, sin afskyrärdt uppstående näsa, sina små ögon och stora läppar, tycktes herr Tabaret förverkliga den typ man bildat sig för en med slöa själsförmögenheter utrustad man som lefver på sina penningar.