Göteborgsposten – 23 mars 1869, sida 2

Det var ju en tjenst eller hur? Till erkänsla bjöd han mig på ett glas, jag besvarade bjudningen med ett annat och så höllo vi på med att bevisa hvarandra vår artighet tills jag vid middagstiden såg dubbelt... Det var detta ögonblick han valde för att tala med mig om en afkär som han hade reda på och som borde, det svor han på, göra oss båda två till rika karlar på en gång. Det var fråga om att stjäla bort allt silfret ur ett oerhördt rikt hus. pau har ingenting att riskera, sade han till mig, jag åtager mig alltsammans, och du skall ingenting annat ha att göra än att hjelpa mig klättra öfver muren till trädgården samt derefter hålla vakt utanför; jag ansvarar för att jag i tre omgångar skall bära till dig flera silfverfat och silfvertallrikar än vi orka bära. Tusan! ... det var frestande, eller hur? Ni skulle ha låtit lura er om ni varit i mitt ställe. Nåväl! ... jag, nej, jog tvekade. Alldeles ensam som jag var, hade jag ej tillräckligt sjelfförtroende. Men karlen envisades, han svor att han kände husets vanor, att der var fest alla Måndagar och att betjeningen, eftersom man vakade till sent på natten, lät allt vara framme ... Jag lät på min ära öfvertala mig... En flyktig rodnad färgade Lecoqs bleka kinder. — Är du säker på, frågade han lifligt, är du säker på att karlen sade att hertig de Sairmeuse mottager alla Måndagar. — Parbleu! huru skulle jag kunnat säga det an