Göteborgsposten – 23 mars 1869, sida 1

— Af mig kan ni sannerligen ej få några sådana svarade han. — Hvarföre det? — Emedan jag ej känner honom; jag hir aldrig sett honom förrän i går afton. — Det låter föga troligt. För en sådan expedition som den ni företogo i natt anförtror man sig ej åt den förstkommaade. Man skaffar sig alltid underrättelser om en person innan man inlåter sig i affärer med honom ... — Um! afbröt Couturier, jag vill ej heller påstå att jag inte begått en dumhet. Jag gör mig nog forebråelser deröfver, må ni tro... Ser ni, man kan ej taga den tron ifrån mig, att den skälmen är en polisagent. Ilan lade ut en snara för mig, jag föll deri... — Du misstar dig, min gosse, sade Lecoq. Den personen tillhör ej polisen, jag ger dig mitt hedersord derpå. Under en god stund betraktade Couturier den unge polisagenten med forskande blick, liksom om han hoppats att i hans ansigto kunna läsa om han talade sanning elle — Jag tror er, sado han slutligen, och beviset derpå är att jag nu skall berätta er huru sakon gick till. Jag satt i går afton och åt min middag allena hos en traktör längst upp på rue Mouffetard, då dender karlen kom och satte sig vid mitt bord. Naturligtvis började vi samtala, och han tycktes mig vara en kamrat. Jag vet ej huru han kom att säga att han hade kläder att sälja, och att han ej visste hvar det skulle kunne ske. Jag som är en beskedlig karl, ledde honom till en vän som köpte dem af honom ... rej.