Göteborgsposten – 22 mars 1869, sida 2

Han hade utan tvifvel erhällit några befallningar, ty han frågade helt artigt om de ej behöfde någon förfriskning, och om ej ett glas vin och litet kallt kott skulle vara en lämplig vederqvickelse efter nattens mödor. Pappa Absinths ögon glänste. Han tänkte sannolikt att i denna kungliga boning torde man äta och dricka utsökta saker, sådana han aldrig i sitt lif smakat. Men Lecoq vägrade bestämdt och gick ut ur hotellet, förande med sig sin gamle kamrat. Den stackars unge maunen hade brådtom att bli allena. Sedan flera timmar hade han heft behof af hela sin viljekraft för att ej låta sitt raseri och sin förtviflan bli synliga. Mai försvunnen!... Vid denna tanke kände han sig nära att förlora förståndet. Hvad han hade förklarat omöjligt hade inträffat. Han hade i sitt högmodiga sjelfförtroende vid sitt hufvud ansvarat för den anklagade, och denne anklagade hade sluppit undan! ... Utkommen på gatan stannade han framför pappa Absinth, lade armarne i kors och yttrade i kort ton: — Nåväl, gubbe! hvad är er tanka om dethär? Den gamle mannen skakade på hufvudet och utan att tänka på huru han förplumpade sig, svarade han: — Jag tror att GCÅrol kommer att gnugga sina händer. Vid namnet på hans bittraste fiende hoppade Lecoq till som en sårad tjur. — Åh! utropade han, Gåvrol har ännu ej vunnit partiet. Vi ha förlorat Mai, det är olyckligt; men hans med