Göteborgsposten – 22 mars 1869, sida 2

— Är ni tokig? utbrast förste kammartjenaren, när skulle han gått dit och huru skulle kommit in? Jag kan för öfrigt ej tåla att man stör herr hertigen. Han har varit uppe hela natten och har gått att vederqvicka sig med ett bad innan han lägger sig. Schweitzaren tycktes mycket missbelåten med förklaringen och Lecoq började framstamma några ursäkter, då en röst hördes yttra: — Otto, låt dessa raska karlar göra sin pligt. — Ah! hör ni? utbrast schweitzaren triumferande. — Godt!... då herr hertigen ger sin tillåtelse dertill, så kom in; jag skall lysa er. Lecoq inträdde, men det var mera för formens skull som han genomgick de olika rummen, biblioteket, ett beundransvärdt arbetskabinett, ott förtjusande rökrum. Då han passerade genom sofrummet, hade han den äran att se en skymt af hertig de Sairmeuse genom den halföppna dörren till ett litet badrum i hvit marmor. — Nåväl! utropade hertigen glädtigt, är missdådaren alltjemt osynlig? — Ja, monseigneur! svarade den unge polisagenten vördnadsfullt. Kammartjenaren delade ej sin herres goda lynne. — Jag tror, herrar polisagenter, sade han, att ni kunna bespara er mödan att undersöka fru hertiginnans våning. Det besväret har hennes kammarjungfru och jag åtagit oss och vi ha letat i den minsta gömma ... Ute i förstugan inväntade den gamle betjenten, som ej tillåtit sig att inträda, de båda polisagenterne.