Göteborgsposten – 22 mars 1869, sida 2

bord, undersökte skåpen, letade i fönster och dörrfördjupningar. Aldrig har en visitation blifvit mera fullständigt utförd. Från bottenväningen till vinden blef ej en vrå glömd. Genom en buske svingade den unge polisagenten sig tillochmed upp på hustaket och undersökte det. Efter två timmars oerbördt arbete, hade Lecoq kommit tillbaka ner i första våningen. Endast fem eller sex domestiker hade följt honom. De öfriga hade den ene efter den andre, längtoande att få slut på detta äfventyr, som i början haft nyhetens behag för dem. — Ni ha nu sett allt, mina herrar, förklarade en gammal kammartjenare. — Allt! afbröt schweitzaren, visst icke! Det återstår ännu att se monseigneurs och fru hertiginnans rum. — Ack! mumlade den unge polisagenten, hvad skulle det väl tjena till! ... Men schweitzaren hade redan sakta klappat på en af de dörrar som voro närmast. Hans ifver var tillochmed ännu större än polisagenternas. De hade sett mördaren inträda, han hade ej sett honom utgå; sålunda fanns han i hotellet och han envisades att vilja återfinna honom. Dörren öppnades på glänt och Ottos allvarsamma och rakade ansigte visade sig. — Hvad f-n vill ni? frågade han i sträf ton. — Komma in till monseigneur, svarade schwitzaren, för att försäkra oss om att missdådaren ej tagit sin tillflykt dit,