Göteborgsposten – 19 mars 1869, sida 1

zenom portalerna till Bacchi helgedomar, mumande hemska anathemer, hvari omqvädet utzjordes af: Det är nu också sjutusan till förordningar! På källare och restaurationer blef det öde och tomt, kypare och schweizerimamseller frågade sig sjelfva: ÅIIrar skall jag tillbringa mina aftnar? Källarmästarne sutto dystra i hågen, reflekterande och kalkylerande, och om deras monologer hade samma omqväde som deras gästers, så var det sannerligen mindre underligt, ty 7,000 krigare är ungefär hvad denna poliskammarens inblandning i deras konsumtionsaffärer skulle komma att kosta dem pr anno. Två timmar om dagen, afdragna från den bästa serveringstiden, gör summa summarum 730 timmar under vanliga och 732 timmar under ovanliga år, d. v. 8 skotvår. Antages nu, att en källarmästare med god trafik utan svårighet bör kunna förtjena sina modiga 10 krigare i timman, skulle sålunda poliskammarens tolkning af ordningsstadgan, som sagdt, kosta honom den lilla nätta summan af öfver 7,000 rår. Sjutusen riksdaler, i dessa tider, oh! Hvem kan undra på att värdarne sågo lika mörka ut som deras lokaler? Annat slag med gästerna, de borde egentligen sett glada ut, ty de skulle ju ha sparat in samma summa — och lite till! Men derpå reflekterade de nog icke, utan harmades i sitt sinne öfver detta nya band på den medborgerliga friheten. Situationen var, som sagdt, oroande. —— Mulna hopar Vandra i syrtut, Tioslaget Nyss dem körde ut. Natten förflöt emellertid lugnt och de mulna hoparne hade antagligen redan innan midnatt hamnat i sina resp. sängar. Kom så Tisdagen. Redan på förmiddagen började det hviskas om, att det på qvällen skulle bli väsen i stan, men lyckligtvis innehöll Handelstidningen redan kl. 7 på e. m. vett oliveblad för folket, Landshöfdinge-embetets gillande af Magistratens resolution, allt fick bli vid det gamla och Faftonens spektakel uppsköts till nästa gång, ifall, hvilket vi ha all anledning betvifla, något annat spektakel var tillämnadt, än det som den aftonen gafs på Nya Teatern. Men — tänk nu bara, om poliskammarens tolkning verkligen fått förbli lag? IIuru skulle man då burit sig åt? Med manmena vi här alla stackars manliga enstöringar — enhörningar, sa fru Dimander — som icke om aftnarne gladt kanna säga till sina mindre lyckligt lottade kamrater: Adjö med er, gossar! Jag spisar hos min mor, eller vid hemkomsten til sig belåtet kunna utbrista: Gud vare lof, bordet är dukadt! Posito, att de äro mera roade af förädlande förströelser, såsom konserter och spektakler, än t. ex. biljardeller kortspel, skulle då sagde förströelser ha fått taga sin början klockan sex istället för klockan sju eller half åtta, eller skulle man vid half 10-tiden nödgats göra en paus i tillställningen på en eller annan halftimme, så att enhörningarne hunnit soupera före det ödesdigra tioslaget? Eller skulle man haft smörgåsar med sig i fickorna och satt i sig födan under en mellanakt? I sådant fall hade denna del af vår publik kommit att likna en viss bekant riksdagsman i Andra kammaren, hvilken i allmänhet är känd för att ta munnen full och om hvilken det berättas, att han midt under brinnande diskussion brukar förena njutningen af andlig och lekamlig spis sålunda, att han samtidigt mumsar på en smörgås och läser det tidningsblad — vanligen Fäderneslandet — hvari denna varit invecklad. Med lika god smak, som han inmundigar smörgåsen, slukar han samtidigt tidningens innehåll med flottyr och allt. Landshöfdinge-ombetets resolution räddade oss emellertid lyckligtvis både från alla demagogische Umtriebe och alla smörgåssupter å la Jöns Pährsson. En annan stängselfråga har under veckan gifvit anledning till åtskilliga reflexioner. Det är jgenbommandet af tvenne ingångar till Trädgårdsföreningens park. Vi vilja gerna tro att styrelsen icke utan mycket vigtiga skäl vidtagit en sådan spärrningsåtgärd, hvarigenom en särdeles trafikerad stråkväg tillstängts och den naturliga förbindelsen mellan Södra Hamngatan och Nya Ällåen blifvit aforuten under en god del at året. Det lärer nemligen vara meningen, att den nu utfärdade förordningen skall bli gällande äfven för framtiden, hvarföre ett urdentligt vaktbus kommer att uppbyggas vid den port, som nu hålles öppen. Det synes oss dock, som om den vaktkarl, som kommer att ha sin bostad der, ganska lätt borde kunna öfvervaka den obetydliga sträckan mellan ofvannämnde port och den vid Nya Allcen under den ljusa delen af dagen. Så fort skymning inträdt kunde portarne tillstängas och derigenom det öfverklagade ofoget å träd, växter och inventarier motverkas, lika väl som nu, ty midt på ljusa dagen lärer väl svårligen dylika ofog passera, lika litet som ett annat — hvilket också lärer varit ett af huf