— Ah! om jag hade vetat det! yttrade han; men ni har ej tillsagt mig att hindra Mai från att samtala med de förbigående ... — Trösta er, gubbe, afbröt den ungo polisagonton, det är ingenting att göra mot olyckan... Mai hade nu uppnått faubourg Montmartre; de båda polisagenterna måste afbryta sitt samtal, påskynda sina steg och närma sig sin man för att ej förlora honom i folkhvimlet. Då de hunnit på lagom afstånd från honom, återtog Lecoq : — Låt mig nu höra detaljerna. Hvar mötte de hvarandra? ... — Två steg från rue Saint-Quentin. — Hvilkendera blef först varse och närmade sig den andre? — Mai. — Hvad sade qvinnan? Hörde ni något rop af öfverraskning. . — Jag hörde ingenting, ty jag var på tjugofem stegs afstånd, men på qvinnans rörelser kunde jag nog forstå att hon blef öfverraskad. Oh! om Lecoq fått åse detta uopträde med egna ögon, skulle han kunnat draga vigtige slutsatser deraf! — Samtalade de länge? fortfor han. — Ej fullt en qvarts timma. — Vet ni om m:me Milner lemnade Mai några penningar? RE —