Fran Utlandet. Att stor rörelse för närvarande råder bland den europeiska diplomatien, är obestridligt, likasom det att Europa tyckes med allt starkare fart drifvas hän till ett afgörande ur det olidliga tillstånd, hvari vår verldsdel för närvarande befinner sig, Vi ha förut nämnt, att franska sändebudet i Wien, hertig de Grammont, begifvit sig till Paris; att Italiens sändebud i Paris, riddar Nigra, rest till Florens; att konung Vietor Emanuels törtrogne underhandlare Vimercati befinner sig i Paris; att den numera på god fot med österrikiska regeringen stående ungerske generalen Klapka kallats till Paris, der han haft långvariga samtal med kejsaren; att Preussens sändebud i Florens, Usedom, måst lemna sin post, för att ersättas af en annan, den der ej så bjert brutit med det parti, hvilket nu har Victor Emanuels öra; att det franska sändebudet i Brussel, Lagueronniere, varit hemkallad till Paris, derifrån han nu med förhållningsorder återvändt; att det belgiska sändebudet i Paris äfvenledes hemkallats till Brässel, der han bevistat en långvarig konselj; att Frankrikes mest framstående militär, marskalken Mac Mahon, allmänt ansedd för franska armeens blifvande öfverbefälhafvare i händelse af krig, hemkallats. Nu kommer härtill, att den preussiske gesandten i Wien, baron Werther, hvars blotta qvarstannande på sin post är en oförskämd kränkning mot Osterrike, begifvit sig till Berlin. IIvarjemte det appgives, att Bismarck, som alltid måste tillgripa något rekreationsmedel, då han befinner sig vid aftonen före ett afgörande, hals öfver hutvud lemnat Berlin och styrt kosan till sin egendom Varrin i Pommern, såsom det berättas, af nervös harm öfver konung Wilhelm, hvilken börjat frukta för sin ministers vidt sväfvande planer och börjat visa sig kallsinnig. Allt detta visar emellertid, som sagdt (och vi skola härtill lägga de utomordentliga sändebud, som kejsaren af Osterrike och konungen af Italien tillsändt hvarandra för förtroliga undernandlingar), att det råder en rörelse, som skapat en oro, hvilken hos allmänheten ej kan qväfvas med några officiösa vederläggningar Också börja de politiska männen i alla länder, som det kunna, framlägga sina betraktelser öfver den snart ohållbara ställningen i vår verldsdel. Här i landet har grefve Henning Hamilton gjort det i sin nyligen utkomna talangfullt skrifna bok. I Frankrike har den bekante politiske skriftställaren Charles de Mazade i Revue des deux Mondes framlagt en karakteristik af ställningen. Det är märkligt, hvad de båda författarnes betraktelsesått nära beröra hvarandra. Mazade säger bl. a Man har omsider kommit så långt, att man tror sig ha vunnit allt, då man blow betryggat freden under några månader eller veckor. Denna ställning är en nödvändig följd af händelser, hvilka det ej ARR RR