Göteborgsposten – 15 mars 1869, sida 2

armbågarne stödda mot knäna, ansigtet doldt i händerna, liksom om han funnit det nödvändigt att för de förbigående dölja uttrycket af sin förtviflan. Utan tvifvel ansåg han sig i detta ögonblick förlorad. insam, utan en sou, midt i det stora Paris, hvad skulle det väl bli af honom? Han visste helt säkert att han var bevakad, följd steg för steg, och han insåg blott alltför väl, att vid minsta försök att återfinna sin kamrat, vid första steg han tog för att gifva honom underrättelse om sig, voro det förbi med hans hemlighet: denna hemlighet som han ansett tillochmed dyrbarare än lifvet, och som han ända hittills, tack vare sin energi och kallblodighet och med de smärtsammaste uppoffringar, lyckats rädda. Efter att länge och i tysthet ha betraktat denne olycklige man som han dock beundrade och på visst sätt aktade, vände sig Lecoq till sin gamle kamrat och yttrade: — Hvad har den anklagade gjort under hela vägen? — Han gick in hos fem olika klädmånglare utan resultat. I sin förtviflan vände han sig till en vandrande månglare som gick med ett bylte gamla kläder öfver axeln, men denne förstod honom ej. Lecoq skakade på hufvudet. — Moralen häraf, pappa Absinth, är att en hel afgrund skiljer theorien och praktiken ät, yttrade han. Här ha vi en anklagad, som de mest erfarna personer tagit för en fattig sate, en eländig akrobat, så skickligt förstod han att orda om sitt lifs olyckor... Utsläppt och fri vet denne vagabond, som han föreger sig vara, ej huru han