Göteborgsposten – 15 mars 1869, sida 2

skall hära sig åt för att anskaffa penvingar på de kläder han bär på sig. Skådespelaren som spelade sin roll ända till illusion fullkomligt är borta, mannen återstår ... mannen som alltid varit rik, men ej vet huru han skall uppehålla lifvet! ... Han tystnade, Mai hade rest sig upp. Lecoq befann sig ungefär tio steg ifrån honom och urskiljde honom fullkomligt tydligt. Den olycklige var blek; hans hållning tillkännagaf huru olycklig han kände sig; man kunde läsa obeslutsamhet i hans ögon. Kanhända gjorde hon sig den frågan om ej det klokaste vore att frivilligt gå och öfverlemna sig i sina fångvaktares hinder, då alla ressurser på hvilka han räknat vid sin flykt sveko honom. Men snart öfvervann han den slapphet som bemäktigat sig honom, hans blick tindrade och efter en hotande och trotsig åtbörd, steg han utför trappan till Odeon, gick tvärsöfver torget och tog af in på rue de VAnciennecomddie. Han gick nu med raska steg, som en man hvilken har ett mål framför sig. — Hvem kan nu veta hvart han går? ... mumlade pappa Absinth under det han gick vid Lecoqs sida. — Jag! ... svarade den unge polisagenten. Och till bevis derpå lemnar jag er nu och går honom i förväg. Jag kan emellertid misstaga mig, och som man måste förutse allt, skall ni rita pilar öfverallt på er väg. Om