Göteborgsposten – 12 mars 1869, sida 2

herr Segmuller, sade han till honom, den rör tjeustenngelägenheter. Stadssergeanten ville göra denne gatstrykare, som korresponderade med en embetsman, några frågor, men Lecoq hade redan skyndat bort att förfölja den förrymde fången. Mai hade ej hunnit särdeles långt. Han gick helt sakta, med hän derna i fickorna, hög buret hufvud och lugn min. Hyste han den öfvertygelsen att det är mycket farligt att springa i närheten af ett fängelse, från hvilket man rymt, eller tänkte han ej snarare, att om man låtit honom undkomma, så var det säkert ej för att genast åter fånga honom? Snart blef det fullkomligt tydligt, att denna sista betraktelse ensamt dikterade hans uepförande, och att han ansåg sig fullkomligt trygg på samma gång som han noga iusåg att han borde vara bevakad. Ej heller sedan han passerat pont au Change påskyndade han sin gåug och med samma lugn, som om han varit ute för att taga sig en vanlig promenad, följde han quai aux Fleurs och fördjupade sig in på rue de la Citd, Ingenting hos honom kunde föranleda till misstankar om att han var en förlupen fånge. Alltsedan hans kappsäck — denne kappsäck som han påstod sig ha qvarlemnat i hötel de Mariembourg — blifvit återlemnad till honom, uraktlät han aldrig att ikläda sig sina bästa kläder då han skulle undergå förhör inför instrnktionsdomaren. Denna dag bar han rock, väst och benkläder af svart