Göteborgsposten – 11 mars 1869, sida 2

Margaretha i Faust; hon skall ha varit lyckligast i de sista akterna och skall isynnerhet ha hänfört åbörarne i scenen utanför kyrkan. Utom af kejserlige franska hofvet bevistades föreställningen af exdrottningen af Spanien med svit. Fru Norman-Neruda har, som bekant, i Paris uppträdt på 3 af de utaf Pasdeloup arrangerade folkkonserterra i Cirque-Napoleon. En recensent i tidningen La Presse musicale fäller följande berömmande omdöme om den utmärkta konstnärinnans spel på dessa konserter: Vi lemna denna konsert (den 3:dje) förvånade, bländade, hänryckta! Programmet var kungligt, och för att ytterligare förhöja det, hade vi en verklig konstens och stråkens drottning, den ojemförliga konstnårinna, som vi sistlidet år applåderade och som från de skandinaviska kusterna återvändt hit för att uppträda på tre konserter, af hvilka den sista redan gifna, numera endast lemnar oss minnet qvar... Jag bar ej sagt hennes namn, men man skall förstå, att det är fråga om fra Norman-Neruda. När vi bedömde den utmärkta konstuärinnan vid hennes första debut, före!öll det oss omöjligt att få se henne öfverskrida den gräns, vid hvilken hennes talang då befann sig. Hon ådagalade Theresa Milauollos grace, Joachims mästerskap och Vieuxtemp9 virtuositet. Hon var jemngod med sin berömda föregångerska och sina lysande samtida; konserten i Söudags bevisade, att hon nu öfverträffar dem alla. Det finnes ingen grad af fullandning i violinspelet, som icke fru Norman-Neruda lika väl som de uppnår, ingen svårighet, som hon ej öfvervinner, intet problem, som hon ej löser, och allt detta utan anstränguing. Hennes stråke, ett verkligt 110 lopö, öppnar för örat och hjertat alla de heliga kallona för den gudomliga konst, hvars tolk bon är. Jag vill ej tala om det sätt, hvarpå hon för denna stråke ölver strängen, som endast återger menskliga hud, så rörande äro de; cm spele 8 säkerhet; om tonens renhet och hennes oklunderliga precis:on; om den sång, som så klart framgår från tva strängar och ur arpeggierna; om staccatot, som kunde ingifva tron på en cändlig stråke; med ett ord om alla de medel, Ölver hvilka arbetet och inspirationen göra dem till berrskare, hvilka säsom hon ega den heliga elden. Hon har allt detta, denna tjusande qvinna, och en af hennes största förtjenster är helt enkelt hennes tjuskraft. Hon är qvinna, och i denna egenskap besitter hon en känsla ocn ett uttryck, som en manlig hand icke kan finna, åtminstone icke i samma grad. Qvinnorna ha gåfvan att känua och makten att tolka, och de tolka med denna medfödda finhet och denna skicklighet, som fråa deras sida skänka oss så myeket öfverlågset i alla genrer. Fru Norman-Neruda rör oss, fru Norman-Neruda tjusar 088. Detta är, oberoende af hennes talanger såsom virtuos, den öfverlägsenhet, som många bland konstens utmärktheter kunna afundas henne. Vieuxtemps ÅFantaisieCaprice är ew af de stycken, som bäst egna sig att framhålla känslans och exekutionens egenskaper hos den behagfulla utländskan. Jag tv.flar på, att kompositören af ÅFantaisie Caprice någonsin har hört sitt arbete spelas med så mycken sjålsullhet och — jag upprepar det — tjuskraft. Aldrig har jag funnit så mycken vältaighet deri. Var det stycket? Var set tolkarinnans violin? Kanske båda. Hvad jag kan försäkra är, att rörelsen hade sin dryga andel i de appladissementer. som min beundran aflockade mina händer. Publiken inropade konstnärinnan tre gånger på aftonen. Man kastar icke kransar i Cirque Napoleon, eljest skulle man ba med blommor ofverholjt nordens blonda dotter (!), hvilken ar hka fängslande genom sin eleganta och blygsamma bål:ning som värdig hela vår generations hyllning. Denna unga svenska — säger vår kollega Louis Roger i RElorme musicalev — gör heder åt sin nations avinnor,