Göteborgsposten – 10 mars 1869, sida 2

Från Utlandet. Från London akräifves d. 3 d:a: Mr Gladstones framläggande af den af regeringen utarbetade planen för den protestantiska statskyrkans upphäfvande på Irland värtades med nyfikenhet och mottogs med intresse. Underhuset var fyldt och den store talaren utförde med vanlig skicklighet sin uppgift. Men under hela aftonen märkte man ingenting af det lidelsefulla intresse, som karakteriserade debatterna inom sista parlamentet ang. de irländska revolutionerna. Då gällde det i sjelfva verket en kamp om makten. Valen ha faktiskt atgjort den saken. Mr Gladstone och hans kolleger ega makten, att åt den åtgärd, som de då föreslogo, gifva form och densamma genomföra, och, sanningen att säga, Underhuset och den engelska allmänheten bekymra sig föga om sättet, hvarpå planen blir utförd. Den berör ej omdelbart något engelskt intresse, och om de irländska liberala äro af den åsigt, att det sätt, hvarpå 300,000 pund årligen användas, kan utöfva något välgörande inflytande på de irländska törhållandena, så lönar det sig knappast att diskutera om, hvad som skall göras med penningarne. TIll:redsställandet ar billiga anspråk inom irländska kyrkan skola sluka mer än hälften af hela fonden, och dessa medel skola bli de dertill berättigades fria egendom. Räntorna och prestanda skola efter hand åter ullfalla egendomsegarne, och öfverskottet skall användas till underhåll af dårar, svagsinta, dötva eller blinda, men alldenstund dessa olyckligas underhållande f. n. åligger de irländska grefskapen samt genom gretskapsskatter uttagas från sastighet och jord, så kommer fördelen uppenbarligen tastighetsegarne till godo, hvilka i proportion få sina lokalskatter lättade. Beräkningarne ötver kapitaliseringen af liteller kyrkogodsräntorna ha alla med stor sorgfallighet uppgjorts. Men detta är mera en aktuaries arbete, än en statsmans. Mr Gladstone tyckes hafva sport, huru priset på kyrkoegendom i Irland står i marknaden; och sedan beräkningarne utförts, uppgör han sin balance med en affärsmans noggrannhet. Jag vill icke påstå, att jag tillägger dessa småfrågor någon vigt; men andra saker äro förenade med denna åtgärd, hvilka ett mera omfattande intresse. Det är sannolikt, att i södra Irland, der protestanternas antal är jemförelsevis litet, verkningen af den protestantiska statskyrkans upphäfvande skall bli den, att de protestantiska innevånarne finna sig föranlåtna att alldeles utvandra, antingen till en mera tilltalande trakt af ön eller till Amerika. Detta är äfven det katolska presterskapets afsedda mål; det önskar, att i de södra landtförsamlingarne ingen skall uppehålla sig, förutom presten och hans bonde, d. v. s. bonden under prestens fulla öfvervakande. Den protestantiske andlige, den protestantiske egendomsegaren äro de stora hinder, som resa sig för den bierarkiska allmakten, ty äfven de katolska lekmännen veta, att deras kätterska grannar äro de, till hvilka de ha att vända sig om understöd och hjelp. Under den stora hungersnöden var det det protestantiska presterskapet och den protestantiska egendomsherren, som med tillhjelp af protestantiska fonder räddade litvet på millioner irländska katoliker. Ja, ännu i detta ögonblick lemnas de stora summor, som fortfarande hemskickas till anhöriga från till Amerika utvandrade irländska katoliker, icke till den katolske, utan till den protestantiske presten, emedan de veta, att de kunna lita på dennes sjelfständighet och heder. Min egen åsigt är, att, oafsedt de religiösa frågorna, aflägsnandet af det protestantiska fast bosatta presterskapet skall i många trakter af Irland utplåna mången liten medelpnukt för välgörenhet, intelligens och bildning, och att det romerska prestadömets herravälde öfver folket skall bli brutalare än någonsin; men alldenstund detta ej är de irländska liberalas uppfattning af saken och eftersom följderna drabba dem, vida mer än oss, så skola deras förslag ej komma att röna något allvarligt motstånd. Hvad egendomsegarne beträffar, så ha de blifvit mycket mildt stämda genom upptäckten, att en stor del af det från kyrkan tagna bytet skall till slut finna vägen till de ras fickor. På bottnen af alla dessa frågor ligge! det faktum, att England, en protestantisk sta och ett protestantisk folk. har i Irland et!