Göteborgsposten – 9 mars 1869, sida 2

— Jag misstar mig ej, min herre. Jag vet att Mai skall ana det. — Nå, men i så fall? — I så fal, min herre, har jag resonnerat så här: En gång fri, skall denne man finna sig ytterst besvärad af sin frihet. Han skall ej en ha enda sous, han har intet yrke... Hvad skall han göra, hvaraf skall han lefva? Han måste dock äta! Under en viss tid skall han stå emot, men på längdon skall han tröttna vid lidandet ... De dugar då han ej skall ha hvarken tak öfver hufvudet eller en bit bröd, skall han ej tänka på att han är rik ... Skall han ej söka att närma sig de sina? Jo, utan tvifvel. Han skall tänka på utvägar att skaffa sig hjelp, han skall försöka gifva sina vänner underrättelser om sig... Det är då jag väntar honom. Månader skola ha förflutit, han skall ej enda gång märka att han bevakas... han skall våga något afgörande steg. Då skall jag framträda med en arresteringsorder i hand... — Och om han flyr, om han reser till utlandet ? — Jag skull följa honom dit. En af mina tanter har testamenterat mig ett hus på landet, som är värdt tolftusen franes; jag skall sälja det och använda hela summan ända till sista soun om det behöfves, för att få hämnd. Denne man har lekt med mig som med ett barn, mig som trodde mig så slug .,. men min tur skall komma. — Och om han smyger sig ifrån er, om han undkommer? Lecoq började skratta, såsom en person hvilken är säker på sig sjelf.