Göteborgsposten – 9 mars 1869, sida 2

Den listige polis genten visste att gifva sig det mest förvirrade utseende, — Min herre, svarade han, man påstår att ni låtit narra er af mig, att ni ej kontroilerat mina bevis... En flyktig rodnad spred sig öfver herr Segmullers panna, — Med ett ord, sade han, man anser mig som ett dumhufrud. Minnet af vissa smäleenden som han sett hos ätskilliga kamrater dem han mött, vissa hänsyftningar som grott hos honom, bestämde honom. — Nåväl! jag skall hjelpa er, herr Lecoq, utbrast han. Ja, jag vill att ni skall triumfera öfver era belackare. Jag stiger genast upp och begifver mig till palatset med er. Jag skall träffa generalprokuratorn, jag skall tala, jag skall handla, jag skall svara för er! .. Lecoq kände en omätlig glädje. Aldrig hade han vågat smickra sig med att erhålla ett sådant bistånd... Om herr Segmuller hädanefter ville bedja honom gå i elden för sig, skulle han vara färdig dertill. Emellertid var han nog försigtig, han hade tillräckligt välde öfver sig sjelf för att bibehälla ett likgiltigt utseende. Det finnes segrar som man måste akta sig för att låta någon ana för att ej genast förlora hela vinsten deraf. Visserligen hade den unge polisågenten ej sagt något som icke var fullkomligt sannt, men man kan dock framställa sanningen på olika sätt, och han hade användt en