Göteborgsposten – 9 mars 1869, sida 2

— Må han försöka! ... svarade han. Jag svarar för honom med mitt hufvud. Olyckan var att Lecoqs ifver endast afkylde domarens. : — Utan tvifvel, herr Lecoq, är er id god. Men ni förstär att rättvisan ej kan blanda sig i dylika intriger. An hvad jag kan lofva er är mitt tysta bifall. Begif er derföre till prefekturen, tala med era förmän ... Den unge polisagenten afbröt herr Segmuller med en verkligen förtviflad åtbörd. — Att föreslå någonting sådant! utropade han, till mig! ... Man skulle ej endast vägra utan man skulle ge mig mitt afsked, såvida jag ej redan är utstruken ur säkerhetspolisens rullor ... — Ni! .. sedan ni visat en sådan duglighet i denna affär! ... — Ack, min herre, sådan är ej allas åsigt. Sedan åtta dagar tillbaka har man talat um att ni är sjuk. Mina fiender ha vetat draga fördel af Mais sista komedi! Oh! denne man är slug! Man säger nu att det är jag, som för att vinna befordran uppdiktat alla de romantiska detaljerna i denna sak. Man försäkrar att jag ensam uppväckt denna identitetssråga som ej finnes. Finge man tro fängelsepersonalen, skulle jag ha uppdiktat en scen som egt rum hos hustru Chupin, föregifvit att det fanns medbrottslingar, bestuckit vittnen, skrifvit den första biljetten lika väl som den andra, dragit pappa Absinth vid näsan och narrat direktören. — För tusan! utbrast herr Segmuller, hvad säger man då om mig?...