Göteborgsposten – 9 mars 1869, sida 1

Det är dock blott i aldra yttersta nödfall, högst sällan, i undantagsfall som man beslutar sig att i hemlighet gynna en fånges flykt. Med ett ord medlet är farligt. Om man använder det, är det emedan man hoppas att draga någon vigtig fördel deraf, till exempel för att fånga ett helt band missdådaro. Man griper en medlem af bandet, han har i sin förnedring tillräckligt redlighet qvar för att vägra namngifva sina medbrottslingar. Hvad är att göra? .. . Skall man underkasta sig att döma honom ensam? ... Nej! Det är bättre att låta honom liksom af en händelse komma öfver en fil för att affila sina galler, ett rep som skall sätta honom i stånd att klättra öfver en mur .. Han undkommer, men likt flugan som ett barn roar sig med att låta flyga med en tråd om ena benet, släpar han ena ändan af kedjan med sig — han kan ej taga ett steg utan att bevakas. Och i det ögonblick då han för sina kamrater, med hvilka han åter förenat sig, skryter öfver sin djerfhet och lycka, fångas hela sällskapet på en gång. Herr Segmuller visste allt detta och mycket mera dertill, men likväl reste han sig från sin plats vid Lecoqs förslag och yttrade: — Är ni tokig? — Jug tror ej det, min herre. — Låta den anklagade undkomma. — Ja, svarade den unge polisagenten med köld, sådant är mitt förslag. — En dårskap! ...