Göteborgsposten – 4 mars 1869, sida 2

— Det kunde man vänta sig, sade den unge polisagenten lugnt. Han tog derpå biljetten ur domarens hand och med hög och tydlig röst uppläste han de tal som funnos der, sådana de voro afdelade medelst skiljetecken: 235, 15, 3, s, 25, 2, 16, 208, 5, 360, 4, 36, 19, 7, 14, 118, 84, 23, 9, 40, 11, oo .. — Denna upptäckt ger oss sålunda ingen upplysning, mumlade direktören. — Hvarför icke? inföll sckreteraren; det finnes intet chiffer som man ej med litet vana och tålamod kan dechiffrera. Det finnes personer som ha sådant till sitt yrke .. ö — Alldeles riktigt! yttrade Lecoq gillande. Jag sjelf har fordom varit temligen drifven i denna konst. — Huru! ni hoppas att finna nyckeln till denna biljett? frågade domaren. — Ja, min herre, med tiden. Han lade papperet i sin ficka, men herr Segmuller bad honom granska det och åtminstone försöka göra sig reda för svårigheterna vid arbetet. — Åh, dat lönar knappt mödan, sade han. I närvarande ögoublick kan man ej bedöma svårigheterna . .. Han gjorde dock hvad herr Segmuller begärt och gjorde det väl, ty hans ansigte ljusnade nästan ögonblickligen, han slog sig för pannan och utropade: — Jag har funnit det! Ett utrop af öfverraskning, kanhända äfven af miestroende, undföll domaren, direktören och Goguet.