Göteborgsposten – 4 mars 1869, sida 2

— Jag skulle ou ej vilja hålla hundra sous på Mai, tänkte sekreteraren. Men Lecoq räknade alltjemt och snart kunde han med en röst som darrade af tillfredsställd fåfänga öfversätta hela biljetten. Se här hvad man skrifvit till den anklagade: Jag har sagt henne er vilja, hon underkastar sig. Vär säkerhet är betryggad, vi vänta era befallningar med snaraste. Hopp! Mod! ... Hvilken förarglig missräkning efter den feberaktiga oro, hvarmed vittnena till detta uppträde afvaktat biljettens dechiffrering! Vare sig i chiffer eler bokstäfver var ju detta bref ett onyttigt vapen i rättvisans händer! Herr Segmullers öga som strålat af hopp fördunklades, och Goguet öfvergick till sin förra åsigt, att den anklagade måhända skulle reda sig. — Hvilken olycka! utbrast fängelsedirektören med en anstrykning af ironi, hvilken skada att så mycken möda och ett så genomirängande skarpsinne skola vara gagnlöst förspillda! Lecoq, hvars förtröstan tycktes orubbad, betraktade honom med hånfull min. — Verkligen! ... side han, herr direktören finner att jag förspillt min tid förgäfves!... Sådan är ej min åsigt. Detta lilla papper tyckes mig temligen afgörande visa, att om någon misstagit sig i afseende på den anklagades idontitet, så är det ej jag. (Forts.)