Göteborgsposten – 2 mars 1869, sida 2

pinsamt på sitt läger, han stånkade vissa ögonblick, man skulle kunnat tro att han snyftade, men han uttalade ej en bokstaf. Den anklogade låg till sent på morgonen. Men då han klockan elfva hörde frukostklockan ljuda, steg han upp ur sängen och efter några slag i cellen sjöng han med hög röst en gammal sång: Diogenes, under manteln din Jag skämtar fri och glad, jag dricker ogeneradt ... Det var först då fångvaktarne inträdde, som han upphörde att sjunga. Som föregående dag förflutit, så förflöt äfven denna; dagen efter var likadan, de följande allesamman lika... Sjunga, äta, sofva, vårda sina händer och naglar, sådant var den sig så kallade akrobatens lif. Hans utseende var alltid detsamma; det var sådant en person har, hvilken naturen begåfvat med ett lyckligt lynne, men som är allde!es uttråkad af något. Så fullkomlig var den roll som spelades af denne gåtfulle person, hos hvilken Lecoq efter sex dagar och sex nätter tillbragta i liggande ställning i den lilla skrubben ofvanför cellen ej upptäckt något bestämdt anmärkningsvärdt. Dock var han långt ifrån att förtvifla. Han hade alla morgnar iakttagit, att vid den tid då utdelningen af maten sätter fångpersonalen i rörelse, underlät fången aldrig atv upprepa sin visa om Diogenes. (Forts.)