Göteborgsposten – 2 mars 1869, sida 2

breda sitt täcke och lade sig derunder till hela sin längd, så att han kunde ömsom hålla ögat och örat iutill hälet. I donna ställning hade han en förträfflig öfversigt öfver cellen. Han såg dörren, sängen, bordet, stolen. En enda liten plats nåra fönstret och sjelfva fönstret undgingo hans blickar. Han hade knappt slutat sin undersökning, då riglarne i dörren gnisslade. Den anklagade återkom från sin promenad. Han var mycket glad och slutade en historia som utan tvifvel var mycket intressant, alldenstund fångknekten stannade ett ögonblick för att afhöra slutet. Den unge polisagenten var förtjust öfver utgången af detta prof. Han hörde lika väl som han såg. Tonerna hunno till hans öra lika tydligt som om de gått genom ett språkrör. Han förlorade ej ett ord uf berättelsen, som var af det lättsinniga slaget. Sedan fångknekten gått, gjorde Mai några slag fram och tillbaka i sin cell; derefter satte han sig, öppnade sin volym af Båranger och tycktes under en timmas tid vara fördjupad i läsningen af hans sånger. Slutligen kastade han sig på sin säng. Då aftonmåltiden inburits, steg han upp och åt med god aptit. Han började derefter åter läsningen och lade sig cj förrän det var mörkt. Lecoq visste väl att hans ögon om natten cj skulle gagna honom till något; men det var då han hoppades uppfånga några betydelsefulla utrop. Hans väntan blef bedragen, Mai vred och vände sig