Göteborgsposten – 2 mars 1869, sida 1

Sålunda voro herr Segmuller och Lecoq ensamma om sin åsigt. Det är sannt att endast de voro kompetenta domare, alldenstund de ensamma kände alla detaljerna af ransakningen, som blifvit strängt hemlighållen. Men det betydde föga! Att bekämpa en åsigt som hyses af hela verlden är alltid svårt, om ej farligt, hade man också tusen gånger rätt. Mais offär, såsom man kallade den, hade blifvit bekanot, och om den unge polisagenten var föremål för sina kamraters grofva skämt, så blef ej heller instruktionsdomaren fri från vänskapliga sarkasmer . Mer än en domare som mötte honom i galleriet frågade honom med småleendet på läpparne hvad han gjorde med sin Caspar Hauser, sin man med jerumasken, sin hemlighetsfulle akrobat ... Detta gjorde att både han och Lecoq kände det slags förbittring som man känner då man hyser fullkomlig visshet om en sak, men ej kan bevisa den. ; De förlorade både sin aptit, magrade och föllo af. — Min Gud! utbrast domaren ofta, hvarföre skulle i dEscorval bryta benet af sig? Hade ej denna fördömda olyckshändelse inträffat skulle han nu haft alla mina bei kymmer och jag skulle kunnat skratta som andra menniskor ! i — Och jag som trodde mig så säker på min sak! i mumlade den unge polisagenten. i Men det föll dem ej in att gifva med sig. Oaktadt deras temperamenter voro i väsendtlig grad olika, hade