Göteborgsposten – 1 mars 1869, sida 1

— Åh, det vet ni nog... Denne obegriplige man hade då höjt på axlarne och i den till hälften sorgsna till hälften skämtande ton, som var honom egen, svarat: — I så fall kommer det att dröja länge, innan jag slipper ur detta fördömda fängelse! Det var utan tvifvel tillfölje af denna öfvertygelse, som han tycktes taga sina anordningar för en obestämd fångenskap. Han hade utverkat sig tillåtelse till att låta homta en del af de effekter som kappsäcken innehöll och visat ett barns glädje då han åter kom i besittning af sina saker. Tack vare de penningar som man funnit hos honom vid arresteringen och deponerat i kansliet, kunde han förskaffa sig sådana småsaker som han önskade och hvilka man aldrig förnekar de anklagade, hvilka, hurudana de beskyllningar än äro som man riktar mot dem, dock kunna betraktas som oskyldiga så länge juryn ej uttalat sig mot dem. För att förströ sig hade han begärt och man hade gifvit honom en del af Berangers sånger, och han tillbragte sina dagar med att sjunga dem; han hade god röst och temligen godt öra. Det var, sade han, en talang som skulle vara honom till god nytta, då man en gång öppnade fängelsedörren för honom. Ty han tviflade ej, försäkrade han, på sitt frigifvande. Han var orolig öfver att det kunde draga länge ut innan domen fälldes, men resultatet betviflade han ej.