Göteborgsposten – 1 mars 1869, sida 1

betänkandet bör göras det tillägg, att utskottet i fråga om tullsatser å artiklarne bränvin, sprit, dricka porter, öl, tobak samt ther och sether spirituosus jemte ättika hemställer, att med pröfningen hära! tillsvidare måtte få anstå, såsom beroende af riksda: gens beslut rörande beskattning af den inhemska tillverkningen af nämnda varor. De två frågor, som nästan uteslutande toge de begge kamrarnes uppmärksamhet i fråga under lördagens förmiddagssammanträden, voro den om fyroch båkafgiftens upphörande för de mellan inrikes orter gående fartyg, dels om nedsättning i arfvodet för Andra kammarens ledamöter. — Nya Dagl. Allehanda som i förbigående eagdt för sina förträffliga riksdagsreferater utmärker sig framför de öfriga Stockholmstidningarne — meddelar om förhandlingarne följande : I afsconde på den första frågan hade etatsutskottet bems:ällt. att riksdagen ville uti skrifvelse anhålla, det K. M.. efter föregående utredning af lotssamt fyroch båkiniättningarnes behof och utgifter, täcktes taga i ofvervägande, huruvida uppbörden af ifrågavarande afgift må kunna förenklas, samt om icko samma algjst, företrädesvis den, som utgår för den inhemska sjöfarten, må kunna ytterligare nedsättas eller till jemnare belopp bestämmas. Häremot uppträdde i 1örsta kammaren frih. Silfverschold och foreslog det amendement, att kammaren skulle tesluta en hemställan, om icke de af inrikes sjöfarten utgående afgifter till syroch båkväsendet skulle kunna afskaffas. Med honom förenade sig hrr J. J. Ekman, Weern, Wallenberg, TornErhjelm och Bennich, som dels ansågo de på sjöfarten redan lagda pålagor vara allt för stora, dels ock att nu ifrågavarande afgist tryckte olika tungt på olika fartyg och frakter mellan olika orter samt säledee vore orättvist fördelad Den fond, som redan genom dessa afgifter vore bildad, hade för öfrigt reden vuxit till så högt belopp, att deraf kunde skönjas, huru obeböflig afgiften vore. Utskottets sförslag försvarades af statsrådet Ehrenheim, orr Monotgomeri-C derbjelm, frih. Skogman, frih. Sprengtporten, Nordström och frih C. A. Raab, som förklarade det vara bäst att öfverlåta ått regeringens eget bepröfvande, när och huru mycket afgilton skulle nedsättes. Recultatet blef, att frih. Sifvershölda förslag antogs af denna kammaro med 55 röstar mot 58. Älven i Andra kammaren fördes härom en längre diskussion, hvarunder hufvudeakligen samma skäl som i Första kammaren å ömse sidor gjordes gällande. Flera olika från utskottets afvikande förslag framstäldes, att afgiften för meilan iorikes orter gående på utrikes ort gående nedsättas från 84 till 8so öre eller ock denna senare nedsättning öfverlemnas vill K. M:ts beprofaande. Det oaktadt bifölls ntakoitets hemställan utan votering, Den andra hufvudfiågan för dagen var den om riksdagsmannaarfvodet för Andra kammarens ledamöter. Såsom man påminner sig, hade konstitutionsutskottet afstyrkt alla förslag till förändringar härutinnan. I Första kammaren uppträude alla talarne, vtom br Trolle och grefve O. Mörner, för återremiss af det sfstyrkande betäånkandet. Hr Wallenberg frametallde detta foralag af konsiderationsskål, ehuru han, som i statsutskottet hört Andra kammarens ledamöter tala så mycket om den stora nöden i landet, nu hoppades, att desea samma ledamöter ekulle i betraktande deraf gå in på en nedsätning i sitt arfvode. De öfrige, som yttrade sig för återremiss, hrr Hasselrot, grefve Henning Hamilton, Hazelius, grefve Erik Sparre, frih. A. C. Raab, Ch Dickson, Uggla, L. Almqvist och Bergstedt, gjorde det af helt andra skäl, Det förnämsta var det politiska skälet, att arfvodet borde tilltagas så lågt, att det icke kunde Jocka några att eftersträfva riksdagsmannakallet för penningevinst, och stt man icke förr än detta nedsattes kunde vara förvissad, att detta skedde af rent interesse för statens angelägenheter. Enligt dessa herrars åsig: borde alltså arfvodet för Andra kammarens ledamöter icke sättas högre än att det räckte till lefnadsbehofvens tarfliga tillfredsställande, i hvilket afseende en talare ingick i en särdeles detaljerad uppgift om hvad som behöfdes för en riksdagsmans tarfliga uppehälle. Den avmärkningen, att man äfren borde taga något med i beräkningen såsom ersättning, för det han under tiden försummar sin vanliga sysselsättning, besvarades helt eokelt derm:d, att det vore omöjligt beräkna en sådan ersättning, då t. ex. en mindre landtbrukare lede vida obetydligare af att vara borta från sitt hem än en större. Da fleste talarne voro ensc om, att arfvodet borde bestämmas till 6 rdr pr dag, hvarigenom en ibke obetydlig besparing skulle uppstå för staten. E:t par talare tvekade för öfrigt om lämpligheten af att arfvodesbeloppet skulle fastställas af grundlagen, såsom nu är fallet; der borde endast stadgas, ett ledamot af Andra kammaren skall hafva arfvode, hvarefter genom särskildt stadgande kunde bes:ämwas dettas belopp. Med anhdning af dessa skäl blef betänkandet äterremitteradt utan diskassiun. I Andra kammaren gaf denna fråga anledning vill en liflig diskussion, hvarnnder skarpa huzg vexlades mellan hr Tresssenderg och hans motståndare, Hr Treffenbergs förslag att nedsätta a:fvodet till 6 rdr understöddes af bir Ahlgren, Vovg., Ridderstad, Printzensköld, Lundström och Staaff, hvilka ansägo detta belopp vara fullt tillräckligt, och att det höldea dem, som så mycket ifrade för eparsgamhet, när gällde andra tt bhria med sig giellva. Förslaget hekämna