Göteborgsposten – 26 februari 1869, sida 2

Det var för sent på aftonen för att sortsätta, den unge polisagenten lade sig, men började tidigt följande morgon med ny ifver sina efterspaningar. En enda utsigt till framgång syntes nu återstå honom: Det bref som funnits i den utklädde soldatens ficka och var undertecknadt: Lacheneur. Den till hälften utplånade stämpeln angaf att detta bref blifvit skrifvet på ett kafå vid boulevard Beaumarchais. Det var en småsak att upptäcka i hvilket kafc det var skrifvet. Den fjerde restauratör i ordningen för hvilken Lecoq visade detta bref igenkände fullkomligt att det var hans papper och hans bläck. Men hvarken han, hans hustru, skänkmamsellen, uppassarne eller någon af de kunder som tillfrågades hade i sitt lif hört omtalas namnet Lacheneur. Hvad var att göra?... Borde han då förtvifla om alltsammans? ... Ej änuu. Hade ej den döende soldaten förklarat att denne Lacheneur var en gammal komediant? ... Hakande sig fast vid denna obetydliga ledning, som den drunknande hakar sig fast vid minsta brädstump, gick den unge polisagenten från teater till teater och frågade alla menniskor, biljettförsäljare, sekreterare, artister: — Känner ni händelsevis en aktör vid namn Lacheneur? öfverallt mottog han nekande svar, då och då åtföljda af något kuliss-skämt. Ofta tillade man: