Göteborgsposten – 26 februari 1869, sida 2

bildade af den mest fantastiska sammanställning af bokstäfver ... Men ingenting var i stånd att göra honom modfälld, att afvända honom från detta nästan omöjliga företag som han börjat. Hans ihärdighet gränsade till monomani. Han var ej nu såsom i början utsatt för enstaka, snart undertryckta utbrott af raseri, han lefde i en slags ständig förbittring ... Han spanade på måfå, utan ordning, utan metod, som pappa Absinth skulle ha gjort under inflytande af ruset. Kanhända hade han kommit till den punkt att han mindre räknade på sin skicklighet än på slumpen för att skingra det mörker som omgaf detta brott... Om man kastar en tung sten i vattnet, åstadkommer den ett ansenligt sqvalpande och vattenmessan blir upprörd ända till stranden ... Men rörelsen räcker blott en minut; den minskas i samma mån som cirklarne vidgas, vattenytan blir åter jemn och ej ett spår finnes qvar af stenen som för framtiden ligger försjunken i bottnens gyttja. Så är det äfven med de händelser som inträffa i dagliga lifvet, så utomordentliga dessa än tyckas vara. Det synes först som intrycket af dessa händelser skulle räcka i åratal; dårskap! Tiden slutar sig nästan lika fort öfver dem som vattnet öfver stenen och de begrafvas i det förflutnas afgrund. (Forts.)