Göteborgsposten – 25 februari 1869, sida 2

vackra byggnad. Förspilld tid. Ej ett enda ansigte visade sig i sönstren, ej en enda betjent syntes på gården. I sin otålighet beslöt han att göra efterfrågningar i trakten. Han kunde ej taga det afgörande steget utan att ha en föreställning om de personer han skulle finna. Hvem kunde vara man till denna djerfva qvinna, som förde ett lefnadssätt, sådant det var vanligt för vissa damer under regentskapets dagar, som nattetid begaf sig ända ut till enkan Chupins värdshus? Lecoq frågade sig sjelf hvart eller till hvem han skulle vända sig, då han på andra sidan gatan såg en vinhandlare stå och röka på tröskeln af sin butik. Han gick rakt fram till honom, låtsade sig förvirrad som om han glömt en adress och bad artigt att få veta hvar hötel dArlange var. Utan ett ord till svar, utan att taga pipan ur munnen, sträckte vinhandlaren ut armen. Men ett medel att göra honom språksam var att inträda i hans etablissement, låta servera sig något och proponera honom att dricka med. Så gjorde den unge polisagenten och åsynen af två fulla glas löste som genom ett underverk den värde vinhandlarens tunga. Man kunde ej vända sig till någon bättre för att få upplysningar, ty han var sedan tio år tillbaka etablerad i qvarteret och hade äran ha husets folk till kunder. — Men, sade han till Lecoq, jag beklagar er om ni går dit för att få betaldt för en räkning. Ni får god tid