Göteborgsposten – 25 februari 1869, sida 2

Lecoq var ingalunda rädd, men han såg med ledsnad att markisinnan dArlange ej kunde vara en af de qvinnor som varit i enkan Chupins värdshus. Hon motsvarade på intet vis den beskrifning Papillon gifvit på dessa qvinnor. Dessutom erinrade den unge polisagenten sig huru små spåren i snön voro, hvilka de båda flyktingarne lemnat efter sig, och markisinnans fot, som stack fram under hennes klädning, var stor som en dugtig karlfot. — Nå! är ni stum? fortfor den gamla damen med högre röst. Utan att afgifva något direkt svar, drog den unge polisagenten upp ur fickan det dyrbara örhänget och lado det på nattduksbordet sägande: — Jag för med mig detta smycke som jag hittat och hvilket, efter hvad man sagt mig, tillhör er. Markisinnan tog på sig sina glasögon för att granska smycket. — Det är verkligen sant, sade hon efter ett ögonblick, att detta örhänge tillhört mig. Det var en nyck som jag hade för fyra år sedan och som kostade mig mina tjugotusen livres. Ah! ... herr Doisty, som sålde dessa diamanter till mig, borde göra en vacker vinst derpå. Men jag har en sondotter att uppfostra! Tryckande penningbekymmer tvingade mig kort derefter att göra mig af med denna dyrbarhet och jag afstod den... — Till hvem? ... frågade Lecoq hastigt. — 8å nyfiken pi är! utbrast markisinnan stött. (Forts.) 3