Göteborgsposten – 23 februari 1869, sida 3

44 7119u1 M OSMAN vecu bomolja tillsammans och hälla på en brädlapp, men E. brydde sig icke derom, uan ämnade försöka på annat sätt. Afven hade G., som lofvat E. att få väl betaldt, ehuru ingen summa någonsin varit bestämd, redan första gången bedt honom försöka befordra elden till bakoch ribbe-hoparne och s:ugan, der E. bodde. G. hade tillsagt att antändningen skulle ske under det sägen var i gång, och såsom skäl för dess igångsättande uppgafs ait det skulle komma dit en spekulant på densamma, Sågningen började på Thorsdagen och fortgick Fredagen, då G. ville att antändningen skulle ske, medan det ännu fanns sågvirke inne. Fredagen var G. borta. På aftonen kl. 6 slutade sägningen. Kl. 1(,10 lade han sig, med endast byxorna på sig, på sängen för att invänta läglig tid, men insomnade Dock vaknade ban kl. 1 på natten, då han tog rock och skor på sig, tog med spånor från stugan och nyckeln till sågen. Han hade sosforstickor med sig, gick genom ångmaskinrummet in i eldarens rum och tände eld under trappan, der brännbara ämnen funnos och det genast började brinna. E. gick genast ut, sköt till dörren och sprang hem, och, innan ban hann dit, var allt eld och lågor. G. bade förut tillsagt E. att packa in sina saker, hvilket han till en del gjort. Kl. 4—5 såg E. Grubb, som enligt E:s åsigt gjorde allt för att sprida elden, i stället för att släcka den. E. fick härefter göra reda för huru han användt de af G. bekomna 500 rdr samt hvarest han vistats, tilldess han på våren 1867 fick plats vid statens jernvägar. Han hade icke, enligt G:s råd, farit till Amerika utan varit någon tid i Göteborg, Köpenhamn och Stockholm. Der hade han träffat G., som ett par gånger lemnat honom mindre penningsummor. Sin berättelse rörande hvad som händt straxt före dagen, då han greps, vidhöll han. Häraf framgick att ej blott hr Strömbom utan äfven stationsinspektoren Hellström sökt öfvertala honom att mottaga G:s tillbud om penningar och resa till Amerika. Ean tänkte ock härpå, men hustrun afrådde honom, sägande att om han begått något brott, vore det bäst att bekänna och lida derför. Eriksson vidhöll för öfrigt de uppgifter som förekomma i polisransakningsprotokollet (hvilket blifvit förut i denna tidning meddeladt), särskildt de komprometterande uppgifterna om f. d. husegaren Strömboms, notarien Synnerbergs och stationsinspektoren Hellströms ätgöranden. Dessa skulle, enligt Erikssons påståenden, varit verksamma för att befordra bans flykt. Strömbom hade lemnat honom penningar och vexlar, hvilka senare uppvisades för rätten; vexlarne voro ställda på det amerikanska emigrantbolag, för hvilket grundläggaren af det beryktade Stenbybolaget grefve Henning Taube numera är agent; Hellström hade varit medvetande härom och öfvertalat Eriksson att resa. Båda dessa, som blifvit härom hörda i Stockholm, ha dock förnekat denna uppgift. På eftermiddagen hördes Grubb, som nekade till anklagelsen. Han sade sig aldrig hafva gilvit hvarken penningar eller vexlar, men beslogs med tvetalan, då han skyllde på dåligt minne. Rotarien Synnerbertz uppträdde och erbjöd sig som rättegångsbiträde för Grubb, hvilket dock af domstolen afslogs. Vittnesförhöret började kl. 8 på aftonen. Tjugo vittnen blefvo hörda. Bland dessa upplyste eldaren G. A. Glader att han en Söndagsmorgon mellan Pingt och Midsommar, då ban var sysselsatt med rengöring af ångpannorna, genom en tunn brädvägg hört Grubb säga till sin inspektor, att sågen ej dugde till annat än att påtändas. Den vanliga eldvakten borttogs, och Glader hade mot ersättning i stället tillsett sågen. På sista tiden hade ingen nattvakt utgjorts. — Flera vittnen intygade, att Grubb hindrat släckningen; andra deremot, att han gjort hvad som kunde gorns-. Målet uppsköts till d. 5 Mare, Grubb begärde att under tiden få vistas på fri fot mot borgen, eller att få under bevakning på egen bekostnad göra ett besök i hemmet med anledning af ett instämdt inteckningsmål på 50,000 rdr. Rätten afslog dock denna begäran och de båda anklagade återfördes till häktet. Ett större beslag å bränneriredskap och bränvin bar nyligen verkstallis i trakten af Falköping. Om de:samma, som lär ba väckt ett icke ringa uppseende, bar Falköp. T:g inhemtat följande: Under en längre tid har bränvinstillverkaren J. Lindberg på Dintestorp, i anseende till de stora qvantiteter bränvin han afyttrat, vida öfverstigande det belopp, hvarför han erlagt skatt, varit misstänkt att från erlåggande al afgijt undansnilla bränvin, utan att dock något med visshet härutinnan kunnat utrönas. Hvad som ej lyckats för de serskildt för sådant ändamål tillsatte och drygt aflönade öfveroch underkontrollorer, har dock slutligen lyckats genom kronolänsmannen i orten Gallanders nitiska bemödanden, i det ban natten till sistlidne Tisdag i spritrummet vid Dintestorp grep Lindbergs bokhållare Flodin, hvilken, medelst begagnande af serskila ingång och falsk nyckel till kontrollörens lås, i strumplästen inpraktise at sig i spritrummet för att fråa sprithållaren uttaga större eller mindre del af det bränvin, som påföljande dag skulle af kontrolloren uppmåtas. — Falköp. T:g lofvar att närmare taga reda på och sedan lemna meddelande om den fint uttänkta och lyckligt genomförda plan, medelst hvilken länsman Gallan iter lyckades komma denna snygga industri på spåren, samt upplyser, att vid tillfället såväl redskapen som i bränneriet befintlig ångmaskin och ett större parti biänvin togos i beslag. Förfalskaren och mördaren Aug. Falck undergick vid extrating med Gudhems härad i Mandags tortsatt ransakning, som ej heller denna gång hann afslutas. Den långa fängelsetiden och de många tröttande ransakningar ban undergått, tyckas på denne förhärdade bof icke hafva åstadkommit den ringaste förändring. Djorst och slugt besvarade han domarens snärjande frågor, och ett trotsigt hån under hela den länga ransakningen gaf åt uttrycket i hans eljest välbildade ansigte en afskyvärd prägel. Hans beklagansvärda hustru, som måste öfyvorvara större delen af ransakniogen visade harupder en iruktansvärd själsstyrka, men med aflägsnandet ur tingssalen var också hennes själsstyrka slut. Inkommen i ett närgränsande rum, sjönk den arma qvinnan ned, utbristande i en bysterisk gråt. Åsynen af hennes smärta gjorde på de närvarande ett djupt intryck. Varnande exempel. Falköp:s T:g omtalar följande tvenne domslut, hvilka innebära ganska allvarsamma varningar mot begåendet af lagöfvertradelser: Gudhems häradsrätt har på af kronolänsman Jungmarker anstäldt åtal dömt en hemmansegare i Tunhems socken, att såsom för oloflig bränvinsutskänkning böta 70 rår, derför att bemälde hemmansegare vid lösöreauktion hos sig ej förhindrat bränvinsförsäljning utöfvad af annor person. — Samma håradsrätt dömde förliden höst torparen Joh. William från Hånger till 2 års straffarbete ocn medborgerligt förtroende förlustig för allid för det han under en dag förliden sommar satt eld på en större vedhög i skogen som tillhör egendomen St. Binrum. På åklaoa. ID fr