Göteborgsposten – 23 februari 1869, sida 2

börd, och likväl veta deder menniskorna något och om de ville... — De skola ej vilja. — Uvarföre? Hvilket intresse håller dem tillbaka? Ah! det är just hvad vi måste upptäcka. Hvem kan säga oss, genom hvilka bländande löften man kunnat försäkra sig om en sådan uslings tystlåtenhet som Polyte Chupin? På hvilken belöning räknar han väl, då han genom sin tystlåtenhet trotsar en verklig fara? ... Lecoq svarade ej. Sammandragningen af hans ögonbryn förrådde att han ansträngde sitt förstånd. — Det är en fråga, min herre, sade han slutligen, som förbryllar mig mera än alla de öfriga tillsammans, och som skulle föra oss ett stort steg framåt, om vi kunde lösa den. — Hvilken? — Ni frågar er, min herre, hvad man lofvat Chupin? ... Jog frågar mig hvem som lofvat honom något? Hvem? ... Medbrottslingen, naturligtvis, den oåtkomlige intrigmakare, som ett par gånger undsluppit oss. Den unge polisagenten knöt händerna. Han var grufligt förbittrad på denne medbrottsling, som vid gatan Butteaux-Cailles gjort de båda polisagenterna till fångar. Han kunde ej förlåta honom för att han, ett villebråd, vågat taga jägarons roll.