Göteborgsposten – 23 februari 1869, sida 2

att infinna sig i hans kabinett, och han kommer, äfven om han vore på hundra lieues afstånd. Å andra sidan står den anklagade, cusam, inspärrad, oftast i cell, afskuren från de lefvandes antal. Intet buller tränger till det rum, der han lefver under fångvaktarens ögon. Han är okunnig om hvad som säges, hvad som tilldrager sig. Hvilka vittnen som blifvit hörda och hvad de svarat vet han ej. I sin själs ångest frågar han sig, till hvilken grad han är komprometterad; hvilka bevis man har, hvilka besvärande omständigheter, som hota att förkrossa honom. Nåväl! I trots af denna förskräckliga olikhet mellan de båda motståndarnes vapen, är det ofta mannen i cellan som segrar. Om han är säker på att ej ha lemnat efter sig något bevis på att han begått brottet, om han ej har antecedentia som resa sig emot honom, kan han, oåtkomlig i ett system af absolut nekande, trotsa alla rättvisans ansträngnivgar. Sådan var i detta ögonblick Mais, den mystiske mördorens belägenhet. Herr Segmuller och Lecoq måste med ledsnad, blandad med förargelse, erkänna det. De hade haft anledning hoppas att Polyte Chupin eller hans hustru skulle gifva lösningen på detta retsamma problem, men deras hopp hade gäckats. Den sig så kallande artistens försvarssystem bestod detta farliga prof, och mer än någonsin var det tvifvelaktigt hvem han vore. — Och likväl, utbrast domaren med en förtviflad åt