Göteborgsposten – 23 februari 1869, sida 1

Men hvarföre drog han sig tillbaka, hvarföre kastade han ti: så vilda blickar på henne? Hon ville tala, förklara sig ... Hon behöfde anstränga sig något för att uppfatta Polytes fras. Den unge polisagenten fattade henne om lifvet, bar henne som en fjeder och förde ut henne i galleriet. Denna scen hade ej räckt en minut och herr Segmuller hade ännu ej hunnit bilda sig en rätt föreställning om densamma, då dörren redan ånyo var stängd och han åter befann sig ensam med Polyte. — Här ha vi ett nytt uppslag i saken, tänkte Goguet. Men som hans reflexioner aldrig kommo honom att försumma sin pligt såsom sekreterare, lutade han sig intill domarens öra och frågade: — Bör jag skrifva upp hvad vittnet sist sade? — Visserligen, svarade herr Segmuller, och ord för ord, om ni behagar! Dörren öppnades ännu en gång och vaktmästaren, som nu hade en rädd och förlägen min, inträdde, lemnade en biljett till domaren och gick åter ut. Denna biljett, som var skrifven med blyertspenna af Lecoq på ett blad, ryckt ur hans annotationsbok, underrättade honom om qvinnans namn och gaf honom kort men tydlig del af de upplysningar som inhemtats. — Han tänker då på allf!... mumlade herr Segmuller. Han insåg nu klart betydelsen af det uppträde han nyss bevittnat. Allt var förklaradt för honom! Han harmades bittert öfver att detta olyckliga möte