Göteborgsposten – 23 februari 1869, sida 1

Domaren vände sig mot sin sekreterare. — Goguet, sade han, läs upp för vittnet de sista ord han yttrade medan hustrun var inne. Sekreteraren läste: Jag skulle önska döden åt den som sade att jag kände Lacheneur. — Nåväl! fortfor herr Segmuller, hvad betydde detta ? — Det är lätt att förstå, min herre. Herr Segmuller hade rest sig upp och betraktade Polyte med genomträngande blick. — Nog med osanningar, yttrade han. Ni ålade er hustru tystoad, det är verkliga förhållandet. I hvad ändamål? hvad kan hon lemna oss för upplysningar? Tror ni då att polisen ej känner till era förbindelser med Lacheneur, era samtal med honom då han inväntat er i sin vagn nära slätten, de förhoppningar om förmögenhet ni grundade på honom?... Tro mig, bestäm er för en uppriktig bekiännelse, medan tiden ännu är inue, gå ej vidare på en väg vid hvars slut en allvarsam fara väntar er. Man är medbrottslig på mer än ett sätt! Det är visst att Polytes oblyga säkerhet fick en svår stöt. Han syntes förvirrad och sänkte hufvudet i det han frammumlade ett obegripligt svar. Men han envisades att iakttaga tystnad, och domaren aom förgäfves användt sitt starkaste vapen misströstade. Han ringde och gaf befallning om att man sknllo föra vittnet tillbaka till fängelset, likväl sedan man vidtagit sådana försigtighetsmått att han ej skulle få återse sin hustru.