Göteborgsposten – 23 februari 1869, sida 1

—— ——— egt rum i hans kabinett. Men hvems var skulden? Hans, endast hans, som genom sin otålighet, sin brist på förutseende, sedan vaktmästaren gått för att uppsöka Lecoq, skickat efter Polyte Chupin. Men som han ej kunde ana det ofantliga inflytande som denna omständighet skulle utöfva på gången af ransakningen, oroade han sig ej vidare deröfver utan tänkte blott på att locka så många upplysningar som möjligt ur det vittne han hade framför sig. — Låtom oss fortsätta, sade han till Polyte. Skurken gjorde en likgiltigt bifallande åtbörd. Sedan hans hustru gått, hade han ej rört sig, som det syntes likgiltig för allt som tilldrog sig. — var det er hustru vi sågo? frågade herr Segmuller. — Ja. — Hon ville omfamna er, men ni stötte henne tillbaka? — Nej, jag stötte henne ej tillbaka, herre. — Ni höll er tillbaka, om ni tycker bättre om det uttrycket, ni hade ej en enda blick för ert barn som hon sträckte mot er... hvad var orsaken? — Det var ej rätta ögonblicket för att vara hjertnupen. — Ni ljuger. Ni ville helt enkelt förmå henne att stå stilla under det ni dikterade hennes vittnesmål. — Jag skulle dikterat hennes vittnesmål? ... — Skulle man ej antaga detta, voro de ord ni yttrade obegripliga. — Uvilka ord? ..