Göteborgsposten – 22 februari 1869, sida 3

omständigheter skall historien, om sakerna utveckla sig, gifva Frankrike det vittnesbördet, att det ej framka lat denna förveckling. Presse, Peuple, Liberte. Patrie, Public och flera andra franska tidningar uttala sig i öfverensstämmelse med Pays. -Pouple, som utgifves af den liberala imperialisten Clement Duvernois, åtnjuter kejsarens personliga gunst och har ett betydligt understöd af regeringen, säger: Man bör ej glömma, att franska regeringen tillika är en national regering. Den allmänna meningen låter sig ledas af henne, derför att den vet, att regeringen har känsla för nationaläran, men den låter sig ej trotsas. Om Belgien skulle genom ett systematiskt ovänligt uppträdande kränka det franska folkets nationalkänsla, skulle den modererande uppgift, som franska regeringen för sig uppställt, bli i hög grad försvårad, och detta skulle särskilt vara fallet, om Belgien skulle ingifva den, om än orättvisa, misstanken, att det vore verktyg eller förpost för något slags emot oss fientlig plan. Hela denna reveljslagning. på presstrumman utöfvade på den franska allmänheten sin verkan. Man kände sig harmsen, vredgad, och oroande rykten började gå. Det uppgass tillochmed, att den franske gesandten i Brissel blifvit återkallad. Kortligen, man fick eld i sinnena. Nu blef det regeringsorganernas pligt, hvilka först tuttat på, att skenbart slå vatten på glöderna. Statsministern Rouhers tidning fick till åliggande, att indirekte framhålla, hurusom regeringen begärt i Brissel upprättelse, hvilken skulle bestå i en tillfredsställande förklaring eller i jernvägslagens förkastande i den belgiska senaten. Nu erfara vi genom telegram, att senaten tvärtom, ehuru med blott ett par rösters öfvervigt, antagit lagen. Hvad den tillfredsställande förklaringen angår, bör det väl numera ej gerna kunna vara tal härom, utan att ett ministerskifte töregår i Belgien, alldenstund de nuvarande ministrarne skulle vara i högsta grad prostituerade. om de ändrade hållning i en sak, i hvilken de med så stor itver tagit initiativet och i hvilken båda kamrarnes majoritet gifvit dem sitt bifall. Att den belgiska ministeren skall falla till föga, är således föga troligt. Frankrike får stå der med sitt lidna nederlag och erkänna, att det ännu en gång blifvit i sina planer korsadt af Bismarcks politik. Man känner detta djupt och förbittringen mot Preussen visar sig större än någonsin. Oppositionens organ Siecle utbrister: Man ser i närvarande ögonblick det preussiska kabinettet intrigera öfverallt. Det är Preussen som underblåser striden i Böhmen; det gör sig till Montenegros beskyddare; det skickar sitt storkors till v. konungen af Egypten, sina officerare till Rumenien. Tyskland är icke tillräckligt för dess verksamhet. Preussen vill endast tåla ödmjuka tjenare och smickrare. Ve dem, som om det tänka och säga sanningen! Man ser, huru det behandlar dem. Imperialismens quand mme organ Payserinrar om Waterloo och ropar till preussarne: Hafven j då glömt, att det franska nationalhatet till engelsmännen förvandlats till hat mot preussarne? 1815 och Waterloo ljuda ännu som begrafningsklockor för våra öron, och de franska patrioterna ha otåligt afvaktat upprättelsens timma. Om det fortfar att gå som hittills, äro vi öfvertygade om, att nationaläran skall rycka regeringen och folket med sig. Vi stanna här. Situationens fysiognomi är emellertid märklig, och vi ha återigen med någon utförlighet dröjt vid dess drag, derför att de innebära så mycket i afseende på den närmaste framtiden för Europa. Från Paris skrifves, att man härom natten kl. 2 fick tag i en välklädd person i Tuilerierna utanför den dörr, som leder till den kejserl. prinsens guvernör general Frossards rum. Han blef genast förhörd och sade sig ögonblickligen vilja tala med generalen, emedan han hade några vigtiga upplysningar att lemna honom. Man känner ej någonting vidare; men de ytterligaste försigtighetsmått vidtagas nu i afseende på den kejserlige prinsen, hvars person såväl som våning på det strängaste öfvervakas. Man drager häraf den slutsatsen, att någon stämpling emot honom varit tilltänkt, Kejsaren har emottagit delegerade från arbotareföreningarne. IIan prisade högt deras eträfvanden, kallade sig en ifrig vän till föreningsväsendet, sade att de alimänna mötena, oaktadt ytterligheterna i de uttryck som der fälldes, ej förskräckto honom och slöt med den försäkran, att om han än lifligt beklagade dessa excesser, skulle det likväl icke för honom vara något skäl att på något sätt inskränka sitt löfte om yttranderättens upprätthållande. En mängd tidningsredaktörer i Paris ha haft sammanträde, för att öfverlägga om de åtgärder man skulle vidtaga med anledning af beskyllningarne i Bismarcks organ Nordd. allg. Leit.F att den franska pressen är köpt. Man säger, att de beslutat hog utrikesministern begära fiera fuska tidningalbarpacnan.