Göteborgsposten – 20 februari 1869, sida 1

Den ena stjernan ester den andra på vår litterära himmel slocknar och och försvinner. De män, hvilka vi från vår barndom och tidiga ungdom lärt oss älska och värdera i deras skrifter, dem vi som små pysar stulo oss till att studera mellan de krångliga hemlexorna och som ynglingar läste om och om igen med förtjusning, äro icke mer. Blanche rullar icke längre upp för oss sina skiftande taflor, der lifvets skuggor förmildras af strålarne från ett för menniskoslägtets förädling varmt klappande skaldehjerta, Nepomuk har för alltid nedlagt sin pensel, hvarmed han företrädesvis älskade framhålla humoristiska, ur verkligheten gripna genrebilder från det nordiska hvardagslifvet och slutligen har i dessa dagar pennan fallit ur Orvar Odds matta band. Detsvenska causeriets konung, mästaren i de uddiga replikerna, de eleganta vändningarne, den afrundade, men ändå kraftiga stilen, är död! Ie rot est mort ... kunna vi väl tillägga: vive le roi!? Sjelf har han en gång tecknat sin bild i Svenskt Biografiskt Lexicon, klarare och mera helgjuten ändå målar Minnet den ur de många genialiska alstren af hans penna, i bunden som i obunden form, dem han strödde omkring sig, friska och doftande som rosorna ur blomsterflickans korg. De stora namnen dö bort, hvilka träda väl i stället? Ack, låtom oss icke förtvifla; låtom oss tvärtom vid hvarje sådan grafkulle tacksamt blicka tillbaka på hvad det förflutna skänkt oss, för hoppningsfallt skåda emot framtiden. Så länge känslan af det sanna, det rätta, det sköna ännu fortlefver i Norden, så länge skola stora : andar icke fattas der. Ty, som skalden sjunger,