Göteborgsposten – 19 februari 1869, sida 3

het. Franska regeringen kan ej längre uthärda det. Hon måste derför tänka på ett afgörande — det måste nu bli af det ena eller andra slaget. Saken i Belgien visar bäst, hvad Preussen för i skölden. Detta framträder äfven i den ifver, hvarmed den preussiska ÅKreuzzeitung plötsligen tagit hand om saken. I början af denna månad offentliggjorde detta blad en artikel, som förklarade Belgiens sjelfständighet hotad och uppmanade dess konung och folk att lita på Preussens mäktiga bistånd. De franska udningarne sporde då med förvåning, hvad som kunde gifvit anledning till ett dylikt uttalande. De ha nu förklaring derpå. De belgiska kamrarne ha emellertid på regeringens tillskyndelse antagit lagförslaget om, att ingen belgisk jernväg skulle utan regeringens tillåtelse få till utländskt bolag öfverlåtas, hvilket förslag var riktadt mot planen, att franska ostbanans bolag äfven skulle öfvertaga sammanbindningsbanan mellan Luxemburg och Brissel. Ehuru man icke gerna bör kunna ha något emot den belgiska regeringens önskan härutinnan, kan det likväl icke annat än förvåna, att belgiska regeringen icke handlat i detta fall med mera takt mot en så vänskapligt sinnad grannstat som Frankrike. Saken måste derför komma att mera skada än gagna Belgien, hvars geografiska läge och nationalitet bjuda det att iakttaga ett fast och ärligt vänskapsförhållande till Frankrike, såsom ett af hufvudvilkoren för dess framtida bestånd. Ty med samma rätt, som grefve Bismarck i Lördags förklarade i preussiska Herrehuset, att konungariket Hannover, medan det ännu var sjelfständigt, omöjligen kunde följa någon annan politik, än en rent preussisk, och att försöket att frigöra sig från Preussen måste medföra dess undergång — med samma rätt kunna franska statsmän säga, att Frankrikes säkerhet lider deraf, att en sådan stat som Belgien i sin utrikespolitik följer intressen, hvilka stå i strid med Frankrikes. Det skall bli eget att se, hvad härat månde följa. Gifvet är, att tanken på lugn nu åter börja vika undan, ifall den för öfrigt någonsin funnits. Det heter visserligen, att Grekland böjt sig, att konferensen haft sammanträde och undertecknat slutprotokollet, och att således allt skulle på det hållet vara väl arrangeradt. Men så kommer ny smolk i denna fredsmjölk. Det skrifves neml. från Ostern, att grekiska regeringen adresserat till befolkningen en proklamation, hvarmed hon vill försvara sin eftergifvenhetsåtgärd. I denna proklamation heter det, att det helleniska området blifvit kränkt af Turkiet, men att Grekland är vanmäktigt på grund af stormakternas tryckning och derför ej kan hämnas. Vi antaga konferensens förklaring, derför att vi icke äro beredda till kriget, men denna eftergift binder hvarken vår framtid eller våra förväntningar. Detta vill med andra ord säga: Vi böja oss för nödvändigheten och för ögonblicket; men vi skola med snaraste åter börja om visan på nytt. — Att turkarne ej kunna vara härmed belåtna, faller at sig sjelf, ty det är en fredlig hållning de sordrat af Grekland både för det närvarande och för framtiden. Också protesterar tidningarne i Konstantinopel häremot och spörja, huruvida Porten verkligen vill låta Grekland ostraffadt leka med sig. Det berättas äfven, att Porten redan fordrat af grekiska regeringen denna senare punkts återkallande i proklamationen, under hotelse att annars icke åter upptaga den diplomatiska förbindelsen. Situationen är spänd?, telegraferas det till Gaulois. Skulle i sjelfva verket hela bullret med konferensen endast ha ledt derhän. att ställningen redan så fort skulle bli densamma som förut? Förutom dessa tvenue trågor, den belgiska och grekiska, ha vi nu äfven den asia tiska. Vi omnämnde i går den plötsliga oro som börjat bemäktiga sig den engelska pressen på grund af Rysslands framtränganden Asien hän mot Indien. Times återkommer ännu en gång till detta ärende och uppmanar