Göteborgsposten – 19 februari 1869, sida 2

— Nå men för tusan, hvarför har ni flytt från enkan Chupins värdshus, då ni var så lycklig der? Toinon blef karmosinröd ända till hårfästet. — Jag har begifvit mig derifrån af andra skäl, svarade hon. Det förekom en mängd rusiga personer der och flera gånger då jag var ensam, ville några drifva skämtet för långt... Ni kan invända att jag har dugtiga knytnäfvar, det är sannt; också skulle jag kanhända ha fördragit det... Men då jag aflägsnade mig funuos de som voro nog råa att låta den lille dricka bränvin till en sådan myckenhet, att en gång då jag kom in fann jag honom liksom död, och det blef nödvändigt att springa ofter en läkare ... IIon afbröt hastigt, hennes pupiller vidgades. Rodnaden förvandlades till blekhet och med aväfd röst ropade hon till sin son: — Toto!... olycklige! ... Lecoq såg sig omkring och ryste; han förstod hvad det var fråga om. Detta barn som ej var mer än fem år hade smugit sig fyra fot nära honom och gräfde i fickorna af hans öfverrock för att stjäla hvad som fanns der. — Nåväl! ja, utropade den olyckliga qvinnan i det hon brast i tårar, ja, äfven till sådant förledde man mitt barn. Då jag förlorade den lille ur sigte förde de honom med sig ut. De förde honom till de ställen der det fanns mycket folk och lärde honom att söka i fickorna och föra med sig hvad han fann. Blef han bemärkt, bannade de