Göteborgsposten – 19 februari 1869, sida 2

— IIvem vet! Det är att antaga, det han är en of er mans vänner. — Oh! min herre! ... — Hvad! Har ni ej nyss berättat oss, att er man har do afskyvärdaste bekantskaper! Lugna er, detta komprometterar honom ej. Ni har för öfrigt ett enkelt medel alt från honom afvämla alla misstankar. — Ett medel! I vilket? Ack säg det genast, fort! — Det är att gifva mig öppna och sanningsenliga svar och att, ni som är en hederlig qvinna, sätta mig i stånd att häkta den brottslige. Känner ni ej bland er mans vänner någon som skulle kunnat begå mordet? ... Den olyckliga qvinnan tvekade synbarligen. Utan tvifvel hade hon varit närvarande vid gemena rådplägningar och man hade helt visst hotat henne med en förfärlig hämnd ifall hon talade. — Ni har ingenting att frukta, vidhöll den unge polisagenten, och jag lofvar er att man aldrig skall få veta det ni sagt mig ett enda ord. Dessutom kan ni måhända icke berätta mig något som jag icke vet förut. Man har redan berättat oss åtskilligt om ert lif, utan att nämna de misshandlingar som Polyte och hans mor låtit er undergå. — Min man har aldrig misshandlat mig, min herre! förklarade den unga qvinnan stolt. Detta angår för öfrigt ingen annan än mig. — Än er svärmor då? — Hon är kanhända något för häftig, men i botten har hon ett godt hjerta.