Göteborgsposten – 19 februari 1869, sida 2

och slogo honom ... Om ingen märkte något, gåfvo de honom en sou till sockergryn och behöllo hvad han tagit. Hon dolde ansigtet mellan sina händer och tillade i bestämd ton: — Men jag vill icke att min lilla gosse blir en tjuf: Hvad hon ej omtalade, den stackars varelsen, var att den som sålunda bortförde barnet och lärde det att stjäla vur fadren, hennes egen man, Polyte Chupin. Men de båda polisagenterna förstodo det väl, och så afskyvärdt var denne mans brott, så sönderslitande denna qvinnas smärta att de kände sig skakade i hjertats innersta djup. Från detta ögonblick tänkte endast Lecoq på att förkorta denna rysligt pinsamma scen. För öfrigt var den stackars modrens sinnesrörelse en borgen för hennes uppriktighet. — Nu endast två frågor till, yttrade han i rörd ton, och jag skall lemna er. Fanns det ej bland kunderna i ert värdshus en person vid namn Gustave?... — Nej, min herre, säkerligen icke. — Godt! ... Men Lacheneur, honom bör ni känna. — Ja, honom känner jag. Den unge polisagenten kunde ej återhålla ett utrop af glädje. Han trodde sig nu slutligen ha ändan af den tråd sem skulle leda till ljuset, till sanningen. (Forts.)