Göteborgsposten – 19 februari 1869, sida 1

lekte på gatan försäkrade att denne person siytt så fort benen kunde bära honom i riktning mot rue du Moulin des Pres. Det var på denna gata, nära den plats der gatan Butte-aux-Cailles förenar sig med densamma, som Lecoq låtit sin vagn stanna. — Låtom oss springa det! föreslog pappa Absinth, kusken kan måhända gifva oss någon upplysning. Men den andre skakade på hufvudet med nedslagen min och rörde sig ej ur fläcken. ? — Hvad skulle det tjena till? yttrade han. Hvilken sinnesnärvaro af denne man att låsa dörren utanför! Han har tio minuters försprång framför oss, han är långt borta vi skola ej hiona upp honom. Den gamle polisagenten var blok af vrede. Han betraktade nu som sin personlige fiende denne listige medbrottsling, som så grymt gäckat honom; han skulle gerna ha velat gifva en månads aflöning för att ha fatt i honom — Ah! sådan tur den skurken har, sade han. Det är nu tredje gången han undslipper oss! Den unge polisagenten var åtminstone lika uppretad som hans kamrat och helt annorlunda sårad i sin fåfänga. Men han insåg nödvändigheten att vara kallblodig. ? — Ja, svarade han i tankfull ton, den karlen är djerf och intelligent och har goda ben. Hvar vi arbeta der ir han framme. Han är en demon som är öfverallt. Åt hvilken sida jag riktar anfallet, finner jag honom som försvarare. Det var han, gubbe, som narrade er att förlora