Göteborgsposten – 19 februari 1869, sida 1

En man stack in hufvudet, men drog det genast tillbaka med ett halfqväfdt utrop. Derefter stängdes dörren, nyckeln vreds om i låset, och man hörde snabba steg i trappan. . Sittande med ryggen vänd mot dörren, hade Lecoq ej kunnat varsebli den främmandes ansigte, och så hastigt han än vändt sig om vid bullret, hade han anat rötelsen snarare än han sett den. Dock hyste han ej en skymt af tvifvel. — Det är han! utropade han, den medbrottslige! Tack vare sin ställning hade pappa Absinth sctt honom. — Ja, sade han, ja, jag kände igen mannen som drack med mig igår. I ett hopp kastade de båda polisagenterna sig mot dörren och gjorde förtviflade ansträngningar för att få upp densamma. Den stod emot deras ansträngvingar, ty den var af tjockt ekträ, med ett gammalt och bastant lås. — Men hjelp oss då, sade pappa Absinth till hustru Polyte, som stod liksom förstenad af öfverraskning, gif oss en jernbit, en nyckel, hvad som helst! Lecoq som kokade af raseri, ansträngde sig så att bloden trängde ut mellan naglarne. Slutligen gaf dörren vika och de båda polisagenterna, som brunno af samma ifver, rusade ut för att förfölja sin mystiske motståndare. Hunna ut på gatan, frågade de sig för. De kunde beskrifva mannen; det var dock något. Två personer hade sett honom inträda i huset der Toinon-la-Vertu bodde, en tredje hade märkt då han skyndade sig ut. Barn som