Göteborgsposten – 18 februari 1869, sida 1

rädaren talat med mig om mordet på Peppardosan och som om jag berättat honom alit hvad vi upptäckt och allt hvad ni ämnade göra... Lecoq gjorde en så hotande åtbörd att den gamle helt förskräckt ryggade tillbaka. — Olycklige! . . utropade han, att förråda våra planer för fienden! Men han återvann snart sitt lugn: Först och främst var olyckan obotlig, ty den var redan skodd, för det andra hade den det goda med sig, att den skingrade alla tvifvel som affären på hötel de Mariembourg kunnat qvarlemna. — Men detta är ej rätta ögonblicket för eftertankar, återtog den unge polisagenten, jag är nedtyngd af trötthet, tag en madrass i sängen och låtom oss gå till hvila .. . Lecoq var en förutseende ung man. Han hade haft den försigtigheten att innan han gick till sängs göra ett väckverk, som han egde, i ordning och ställa det för slaget sex. — Nu behöfva vi ej vara rädda att försofva 088 sade han till pappa Absiuth då han blåste ut ljuset. Men han tog ej sin ytterliga trötthet i betraktande, ej alkoholsångorna som ännu omtöcknade hans gamle kamrats hjerna. När klockan slog sex i Saint-Eustachees kyrktorn, fullgjorde väckverket troget sitt åliggande, men det skarpa ljudet var ej nog för att afbryta de båda polisagenternas tunga sömn. De skulle sannolikt ha sofvit länge ännu, om ej