Göteborgsposten – 17 februari 1869, sida 3

IIvarjehanda. Engelskt. Två unga engelsmän af hög rang tillbragte nyligen några dagar hos lord Panmure på hans landställe. För att skaffa sina gäster någon förströelse inbjöd lorden en af sina grannar, hr Panlathi, till en middag, med det besynnerliga tillägg i inbjudningen, att han skulle infinna sig försedd med god kassa. Gåsten, som kände sin värds nycker och som sjelf var en stor vän af excentriciteter, insåg genast att här vore fråga om ett äfventyr af eget slag och infann sig väl rustad och fast besluten att med kallblodighet möta hvad som än skulle ske, Middagen började. Efter den första toasten tog värden till ordet och utropade: Alla hattar på elden eller 200 fres i böter. De fyra hattarne flögo in i kaminen. Efter den andra skalen reste sig en af gästerna och sade: -Alla rockar på elden eller 1,000 fres i böter och rockarne gingo ögonblicken samma väg. Stöflorna i kaminen eller 5,000 fres i böter4, utropade en annan och s:öflorna försvunno också i eldbrasan. Nu var turen hos hr Panluthi. Utan långt betänkande reste ban sig upp, mönstrade sina bordskumrater, den ene efter den andre, och utbrast: Tänderna i kaminen eller 10,000 fres på bordet, och i samma ögonblick tog han sina löständer ur munnen och kastade dem på elden. De andra blefvo naturligtvis långa i synen öfver att icke kunna göra efter detta konststycke, men de måste punga ut med pengarne, dem hr Panlathi helt lugnt stoppade i sin ficka. Han tackade lorden för den förträffliga middagen, for hem och köpte sig dagen derpå en ny uppsättning löständer. En kitslig gäldenär. I Berlin fionas bolag, hvilka åtaga sig att skaffa undan möblerna för folk, som icke betalt sin hyra och till hvars lösegendom värden derför har panträtt. Dessa flyttningsbolag utföra vanligen sitt arbete med all önsklig ackuratess och mången stackars hyresgäst har, tack vare dem, lyckats rädda sin smula bobag ur en sträng byresvärds klor. Det inträffar dock tillfällen då dessa hjelpare i nöden med bästa vilja icke kunna fullgöra sitt vårf, och detta var nyligen fallet i en af Berlins förstäder. Värden i ett hus derstades bade nemligen en portvaktare, en sannskyldig Cerberus, som var så vaksam, att ingen ville åtaga sig att förbi hans lurande blickar, skaffa undan möblerna för en spekulativ kittelflickare, som önskade skudda stoftet af sina fötter och rymma ur huset utan att fästa sig vid en sådan småsak som erläggandet af sista hyresqvartalet. Kittelflickaren beslöt derföre att bära sitt öde med resignation, men föresatte sig dock att före afflyttningen draga så stor nytta af sitt torftiga bohag som möjligt och på samma gång göra det värdelöst för sin smulgråt till värd. Han fyrade derföre på i köksspiseln och kakelugnen allt hvad han orkade och begagnade dervid till bränsle kommoder, stolar, bord, sängar, o. 8. v. samt uppsamlade sorgsälligt den deraf uppkomna askan. Då lågorna väl hade förtärt allt hvad han egde, tömde han askan i en säck på hvilken han